The Creator

Ska vi vara rädda för ChatGPT:s härskarvälde? Enligt Gareth Edwards premiss i The Creator bör vi inte vara det: maskinerna i Rogue One-skaparens nya science fiction-rulle är så mänskliga och så avancerade att det egentligen inte spelar någon roll om de är programmerad hårdvara. För är inte vi också programmerade, rent biologiskt? Förenta Staterna håller dock inte med efter att AI släpper ner en atombomb i ett av dess huvudstäder och har nu blivit en personlig vendetta. Det går så långt att jänkarna bygger en domedagsmaskin som jagar rätt på alla robotar och dess sympatisörer i fristaden New Asia, ett slags ingenmansland mellan väst och öst.

Mitt i denna smet hittar vi Joshua, en ex-soldat som har betts att hitta The Creator - AI-rasens arkitekt - och eliminera denne, kosta vad det kosta vill. Man kan tro att John David Washington spelas av en AI, men nej, hör och häpna - han är bara en ytterst okarismatisk och träig skådespelare som egentligen hade väldigt passat bra som en maskin. Tyvärr blir han mer av historiens emotionella länk, där han under sin jakt på The Creator också hittar en söt liten robot-unge som ger honom ett nytt perspektiv på vad maskiner är kapabla till.

Historien om hur maskin konkurrerar med människan har vi sett förr och manuset är lövtunt. Det hela ter sig som en Neill Blomkamp-film, fast betydligt snällare. Det är en film som bygger på stora idéer, men som aldrig riktigt ställer frågor om dessa stora idéer. Det hela är tämligen svartvit, där jänkarna hotar söta valpar till livet och robotarna är snälla plåtburkar som gömmer sig i ett buddhistiskt tempel. Det är stilistiskt, men simplistiskt. Mycket logik kastas ut genom fönstret för att göra New Asia så inbjudande som möjligt. Det är oftast ok, för The Creator är vidunderligt läckert. Estetiskt elektriskt. Jag önskar nästan att The Creator var ett TV-spel - jag vill bara röra mig i New Asias slummar och robotdominerade djungler, interagera mer med de fredsbevarande androiderna som befolkar bergen.

Gareth Edwards styrka som regissör ligger alltså inte i själva storyn, utan i det visuella och sett till både fotot och den futuristiska estetiken är The Creator en triumf. Jag uppskattade verkligen Apocalypse Now-vibbarna som utstrålades i filmens upplägg, jag älskade designen på maskinerna och det finns flera klyftigt utförda scener som jag hade önskat se mer av. Jag älskade några scener som exempelvis involverade ett par djur, där moder natur på något sätt också får säga sitt i konflikten mellan man och maskin. Favoritscenen utspelade sig på en bro, där intelligenta maskiner får handskas med en ytterst simpel men effektiv AI som är till synes helt ostoppbar. Actionscenerna är med andra ord suveräna och sevärda på stor duk.

Det hjälper dock inte att filmens sista akt är så konventionell att den blir direkt uttryckslös i sin episka framställning. Med tanke på att berättelsen kretsar kring en människas relation till ett växande robotbarn hade jag föredragit något mer avskalat, mindre bombastiskt. Mycket av filmen kretsar just kring osäkerheten inför evolutionens nästa stora steg och vissa är villiga att utrota en ras för att behålla sin normalitet, men det är alltid så självklart när maskinerna är så oskyldiga. Precis som i Detroit: Become Human blir den robotiska mänskligheten inte särskilt gripande och mest bara påklistrad. The Creator är en tät actionfilm i grunden, men som berättelse faller den mest platt när man väl når den explosiva klimaxen.

Det är dock atmosfären som man bäst minns efter att eftertexterna har börjat rulla och även om inte berättelsen inte engagerar fullt ut är det filmens stämning som ändå fastnar. I slutändan är The Creator en audiovisuell science fiction-dröm som aldrig riktigt når upp till premissens sanna potential, men som fortfarande imponerar sett till bildspråk och ton. Gillar man yta före substans kommer man alltså att underhållas kungligt. Det finns nämligen gott om robotmys, sylvasst foto och fantastiska effekter, även om själva berättelsen saknar ett spöke i maskinen.