The Crow (2024)

James O'Barrs serietidning har en alldeles särskild plats i mitt sotsvarta gubbhjärta. Året var 1993 när jag, snart 16 år gammal och mitt i mitt livs mest serietidningshektiska liv, fick tips av en kompis om att läsa den. Vilket jag såklart gjorde och tillsammans med Watchmen och Sin City, var det utan tvekan den tidning som gjorde störst intryck på mig.

Historien om den plågade, svårt sårade Eric som efter att hans flickvän brutalt mördats (framför honom) återuppväcks från de döda av en kråka vars supernaturliga krafter förs över till honom, grep tag och skakade om. Barrs visuella stil var likt Millers svart/vit, mörk, tung, dränkt i kontrast och lika brutal som oförlåtande rå. The Crow var och förblir ett mästerverk. Barrs egna demoner efter att hans sambo körts ihjäl i en extra grisig smitningsolycka i Detroit ett par år innan den först gavs ut resulterade i en bitvis självbiografisk historia dränkt i raseri, ilska, sorg, saknad och hämnd. Det finns även idag delar ev The Crow som påverkar mig mer än så gott som varenda romen i världen kan. Det finns aspekter av dess tematik som jag tycker är starkare och mer omskakande än de flesta långfilmer jag sett och att förvandla detta till film är naturligtvis ingen enkel uppgift.

För Crow handlar lika mycket om hämnd som den handlar om villkorslös kärlek. Den handlar lika mycket om att finna sig själv som om att finna sin själsfrände, lika mycket om hur död och smärta aldrig trumfas av sann kärlek som den kretsar kring mening och motiv och att en knappt 28 år gammal debutant både skrev och tecknade varenda millimeter, gör den till en av de där berättelserna som för sin tid definierade vad en serietidning kunde och kanske även borde vara. 1994 års filmadaption med den nyblivna stjärnan Brandon Lee i huvudrollen som Draven nådde för mig aldrig upp till O'Barrs briljans men den var bra. Tragedin som kom på köpet i och med att Brandon Lee sköts till döds under inspelningen, förstärker naturligtvis hela temat med sorg, saknad, hämnd och det går idag inte ignorera det faktum att den filmen är ikonisk.

När Rupert Sanders (Ghost in the Shell, Snow White and the Huntsman) först avslöjade att han för cirka två år sen påbörjade arbetet med en ny filmatisering av serietidningen började jag längta. När filmbolaget Lionsgate sen bekräftade att det skulle bli en väldigt blodig, rå och naturligtvis barnförbjuden version dränkt i blod, avhuggna kroppsdelar och skottskador - Skruvades mina förväntningar upp ytterligare. När Bills Skarsgård ett drygt år senare skrev på för rollen som Eric väcktes en viss skepsis hos mig men trots detta har jag under framförallt det senaste halvåret varit nyfiken på vad Sanders lyckats koka ihop, här.

Om vi inleder med att konstatera att den "make over" som Sanders står bakom gällande Erics utseende är genomgående horribel, blir det för nog enklare sen att dissekera resten av denna film. För hela grejen med att Draven inte längre klär i sina ikoniska svarta läderbyxor och bär det där sotsvarta, kråkliknande 80-talshåret som ibland dränks i fiendernas blod och sveper hans hals, nacke och ansikte, är tillräckligt illa. Lägg sen då till att Eric här är 211 centimeter lång och ser ut som en vilsen NBA-spelare på goth-lajv, med regelrätt 2001-hockeyfrisyr och My Chemical Romance-örhängen som perfekt komplement - Och problem har redan börjat hopa sig. Du får sen även lägga till det faktum att triphop-sångerskan FKA Twigs tolkning av Shelly innehåller lika mycket närvaro och utstrålning som en normalstor säck sättpotatis och du har ett rätt effektivt recept på "katastrof".

Rupert har inte bara missförstått The Crow, han har bevisligen inte brytt sig om att skriva något slags manus utan förlitar sig istället på att en gammal blind man berättar för Eric om hur hans kråkkrafter fungerar och därmed utsätter mig som tittare för larviga mängder trött exposition. Sakerna som karaktärerna säger till varandra känns improviserade och reaktionerna känns rakt igenom krystade. Danny Houston gör samma trötta, dåliga skurkroll här som i Yellowstone och det finns vare sig kemi eller någon slags självmedvetenhet här, bara en alldeles för självupptaget allvar som via Bill Skarsgårds mycket begränsade register känns parodiskt.

Det blir heller inte bättre av att stridsscenerna, då en 211 centimeter långfjonk till Emo-kråka ska slakta skurken Vincent Roegs menlösa hejdukar, ser ut att gå i pensionärstakt. Jag förmodar att det repeterats alldeles för lite vilket gör att samtliga inblandade rör sig sakta, telegraferar allt långt i förväg och grimaserar mer än något annat, vilket tillsammans med det tokfula bildspråket, papperstunna storyn och hopplösa dialogen gör detta till en outhärdlig sörja till film. Hade det inte varit för Borderlands hade jag redan nu utsett The Crow (2024) till årets sämsta film men det priset förmodar jag att Jack Black, Kevin Hart samt Cate Blanchett redan lagt beslag på.