The Departed

Så har Martin Scorsese, efter några utflykter här och var, återvänt till sina maffiarötter. Och visst är det välkomstkommitté och röda mattan som gäller vid återkomsten. Det har han gjort sig förtjänt av. Filmer som Maffiabröder, Casino och Mean Streets talar sitt tydliga språk om att det är med gatans språk Scorsese bör tala.

Handlingsmässigt har hemvändar-Scorsese smidigt nog gjort det lätt för sig, förutom en liten lätt makeover när det gäller plats och namn är storyn direkt hämtad från Hong Kong-förlagan Infernal Affairs. Vi får alltså följa den ambitiöse polisen Billy (DiCaprio) som får i hysch-pyschuppdrag att infiltrera gangsterbossen Frank Costellos (Nicholson) liga som styr brottsligheten i stan. Frank vill inte vara sämre utan har en mullvad han också för att kunna ligga steget före polisen, Colin (Damon) heter han och ingår i elitstyrkan som är tillsatt för att krossa Franks verksamhet.

Som brukligt i en klassisk katt och råtta-leksthriller är det dubbelspel, svek och lojalitetspakter som står på schemat. Identiteter som bara är sekunder från att röjas och avlyssnade telefonsamtal där varje ord måste väljas med snudd på manisk omsorg. Allt rasande skickligt uppbyggt tack vare en exakt klippning och en vilja hos Scorsese att experimentera med bildlösningar för att sätta extra guldkant på filmtillvaron. När det gäller skådespelarensemblen har det östs lovord över DiCaprio och att han äntligen fått spela och se ut som en riktig man. Manligheten till trots är The Departed en enmansföreställning av Jack Nicholson där hans patenterade galenskapsblick är sig lik sedan Here´s Johnny-dagarna. Inget nytt under solen alltså men det gör det inte mindre njutbart.

Scorseses kommentarer om att The Departed inte skulle vara en nyinspelning utan snarare en löst baserad omarbetning av Infernal Affairs får man ta med en grävskopa salt. I själva verket är en hel del scener snarklikt filmade. Men jag antar att Scorsese behövde övertyga Oscarsjuryn om att han är en större kreatör än vad han egentligen är så att han äntligen kunde lägga vantarna på den där fördömda guldgubben för årets bästa film. Och den taktiken gick ju hem. Om den sedan hamnade i rätt händer kan man ju förstås diskutera. Men helt utan substans var trots allt inte valet.