The Descendants

Filmen:
Regissören Alexander Payne slog igenom med Sideways som vid det här laget dragit hem över 100 filmpriser, därav en Oscars-statyett och en drös Golden Globe-pokaler. Krisande familjerelationer verkar vara Alexanders grej och The Descendants följer i samma spår. Förhandshypen kring The Descendants var enorm och späddes på ytterligare när fem Oscars-nomineringar trillade in. Ett relationsdrama med George Clooney kan ju bara inte bli fel, eller?

George Clooney spelar Hawaii-juristen Matt King som verkar leva det perfekta livet. Han har en vacker fru, två fina döttrar, pengar och ett stort stycke land på han förvaltar över. Men när frun hamnar i koma efter en båtolycka slås hela livet i spillror. Han tvingas själv ta hand om sina två döttrar vilket inte går helt smärtfritt. Hawaii-idyllen känns avlägsen.

Efter den överdrivet övertydliga berättarrösten i inledningen där Matt beskriver hur han känner sig slängs vi in i hans kaosartade vardag där ingenting verkar fungera. Den småcharmiga men sorgliga historien om en man som inte verkar ha någon aning hur han ska göra med vare sig sina rebelliska döttrar eller sin fru i koma har sina korta stunder av träffsäker dialog och minnesvärda scener men som helhet duger den inte. Istället för att gräva djupare ner i ångesten fegar Alexander Payne och låter filmen puttra på i ett alltför långsamt tempo där det inte händer så mycket. Hawaiimiljön är udda och dialogen välskriven, men The Descendants känns på inget vis unik. Familjer i kris har vi sett femtielva gånger förut och det krävs mer än det här för att sticka ut.

Sen har vi det här med sidohistorien om att de är kungliga ättlingar och äger stora landarealer på Hawaii. Hela den grejen är ytterst onödig och tar fokus från filmens riktiga historia. Hade det inte varit för skådespeleriet hade filmen fått ett ännu lägre betyg. George Clooney gör aldrig en dålig insats och The Descendants är inget undantag. Ingen roll är för svår för honom och här surfar han obehindrat runt och spelar problemtyngd farsa med bravur. Nästan lika bra är Shailene Woodley som spelar äldsta dottern Alex och lever in i karaktären för fullt.

Alexander Paynes nästintill perverst perfektionistiska arbetssätt med manusfilande i flera år gör att de filmer han gör ser oerhört polerade och välgjorda ut. Men i The Descendants har han gått lite väl långt. Glädjen och spontaniteten är som bortblåst och det känns för tillrättalagt och generiskt. Hoppas Alexander Payne vågar släppa tyglarna lite nästa gång och ta ut svängarna.

Bilden:
Filmad i klassisk 35mm-rulle ser The Descendants ut som film ska göra. Den varma bilden med en aning filmgryn och inte alltför knivskarp känsla förstärker biokänslan. Jag uppskattar givetvis de nya digitala formaten men det är skönt med lite gammal hederlig filmrulle ibland. Kontrasten är något nedskruvad och färgpaletten är varm med naturliga hudtoner och härligt fylliga Hawaiifärger. Svärtan är finemang och det finns inte mycket att klaga på faktiskt. Filmen levereras på en BD50 med AVC-kodec och formatet är 2,40:1.

Ljudet:
The Descendants är ett lysande exempel på fantastisk ljuddesign. De har tänkt på varenda liten detalj och det känns verkligen som att man är närvarande. Det extremt högupplösta DTS-HD Master Audio-spåret återger precis allt som händer och det är svårt att inte imponeras av den kristallklara dialogen och alla ljud från omgivningen. Basen fyller på där det krävs och musikspåret passar in i filmen.

Extramaterialet:
Det vi bjuds på i extramaterial-väg är några featurettes, bland annat en om George Clooneys skojfriska humör under inspelningarna och en som handlar om regissören Alexander Paynes filmstil. Jag saknar verkligen ett kommentatorsspår.