The Diamond Job

The Diamond Job är en mycket märklig film. En sån där film som får en att klia sig på huvudet som om man har löss eller klipulver i hårbotten. Första halvan av filmen är en rätt småcharmig noir-doftande berättelse om en privatdetektiv som letar efter en försvunnen strippa. Andra halvan är...skum. Det som börjar som en ganska renodlad deckarhistoria med några småknepiga inslag förvandlas till en ytterst märklig film när utredningen som handlingen bygger på leder till en underjordisk bas där en miljardär utför fysikexperiment för att komma fram till svaret på livets gåtor.

Eller något sådant.

The Big Bang som är filmens originaltitel känns egentligen mer målande än The Diamond Job eftersom en stor del av filmen handlar om partikelfysik och annat som har med vetenskapliga grejer att göra. Eller gör den egentligen det? Jag blir ärligt talat inte klok på den här filmen. Den lider av kraftig identitetsnoja och lyckas aldrig riktigt kombinera de olika genrena på ett bra sätt. Ena stunden 40-talsnoir och andra stunden superflummig syratripp a´la Fear and Loathing in Las Vegas kombinerat med Vetenskapens Värld.

Det är uppenbart att regissören Tony Krantz och manusförfattaren Erik Jendresen sneglat mycket på David Lynch innan man gjorde filmen. Flera inslag i filmen påminner starkt om någonting från Mulholland Drive som Krantz var en av producenterna till. Främst i noir-inslagen, men också i hur det helt plötsligt uppenbarar sig märkliga figurer från ingenstans. En dvärg (vit dvärg som förvandlas till supernova = första fysikreferensen i filmen och fler blir det) och en gigantisk man är bara några av de underliga karaktärerna som visar sitt tryne i filmen. Skillnaden mellan denna och Mulholland Drive eller vilken David Lynch-film som helst är att Krantz inte är en lika skicklig regissör som Lynch och Jendresen är långt ifrån en lika bra manusförfattare. Här känns det mest pretentiöst när man försöker slänga in så många vetenskapliga referenser som möjligt under filmens gång i något slags misslyckat försök att låta coola.

Och vad är grejen med Banderas hemska mumlande? Man uppfattar cirka 15 % av vad karln säger under filmens gång och tackar därför gudarna för att det finns svensk text att tillgå. Hans engelska uttal är sämre än någonsin och insatsen han gör är inte heller mycket att hänga i julgranen. Han försöker för hårt att framstå som en modern version av Humprey Bogart. Ändå är det han som gör bäst ifrån sig i en ensemble (William Fichtner, Delroy Lindo, Snoop Dog m.fl) som i övrigt känns extremt krystade i sina rolltolkningar.

The Diamond Job är absolut ingen bra film, den har ett larvigt manusarbete som desperat vill vara creddigt, en regissör som är alldeles för kär i att lattja med fula ljuseffekter och skådespelare som överspelar sina roller så det stänker om det. Men första halvan är ändå snudd på okej och musiken är charmerande surrealistisk att lyssna på.