The Double

Filmen:
Ibland är det tur att man missat trailern till en film när man slår sig ner för att titta på den. Speciellt när det som i fallet med The Double handlar om en trailer som avslöjar den twist som inträffar drygt en halvtimme in i filmen. Inte nu för att The Double nödvändigtvis hade blivit sämre för det - med tanke på att det finns så många brister som tar upp ens koncentration från själva handlingen som blir lite för invecklad för sitt eget bästa.

Richard Gere spelar den pensionerade CIA-agenten Paul Sheperdson som kallas in i tjänst igen efter att en rysk yrkesmördare kallad Cassius verkar ha dykt upp igen efter flera år i tystnad. Sheperdson paras ihop med en ung FBI-agent (spelad av Topher Grace) som är närmast besatt av den ryska yrkesmördaren och tillsammans ska de försöka hitta honom innan han skördar fler offer. Det blir en omtumlande jakt på sanningen där de båda agenterna får lära sig att ingenting är vad det synes vara.

The Double bjuder inte på någonting nytt, utan öser istället på med krystad buddyfilmsdynamik mellan de båda huvudrollerna och så droppas det en hel del överraskningar på tvättäkta spionfilmsmanér längs vägen till eftertexterna. En del fungerar hyfsat, men de flesta av vändningarna känns verkligen i dummaste laget. Inte minst den stora vändningen som trailern avslöjar och som märkligt nog känns ganska...väntad. Gere känns trött i huvudrollen, men det är Topher Grace som verkligen sticker ut - på ett dåligt sätt. Den lilla sparrisen klarar inte av att tvätta bort sin komiska stämpel från That 70s Show och att köpa honom som duktig FBI-agent fungerar inte riktigt. Grace känns rejält felcastad och samspelet mellan de båda huvudrollerna saknar all form av kemi. I biroller dyker bland annat Martin Sheen och Stephen Moyer upp. De gör hyfsat ifrån sig som CIA-chef respektive härdad rysk fängelsekund och är filmens stora behållningar.

För i övrigt är det mest en massa axelryckningar som The Double bjuder på. Man har sett allting ett flertal gånger förr och då i betydligt bättre former. Alltifrån vändningarna till spänningen lider av att regissören och manusförfattaren försöker för hårt att göra någonting unikt när det i själva verket handlar om en ytterst beige återvinning av gammalt material. The Double är en typisk dussinfilm som du med fördel kan välja bort till förmån för någonting betydligt bättre inom spionfilmsgenren som Schakalen (originalet, såklart) eller Tinker, Tailor, Soldier, Spy.

Bilden:
Bildmässigt finns det inte mycket att anmärka på. Skärpan håller sig på en jämn nivå genom hela filmen med bra detaljrikedom och fin dynamik, medan färgerna pendlar snyggt mellan kallt stålblå scener och lite mer varma toner. Svärtan känns dock inte hundraprocentig, utan drar lite väl mycket åt det grå hållet i många scener för att jag ska vara helt nöjd. Brus förekommer i ganska rejäla mängder till och från, men övrigt smuts lyser med sin frånvaro.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 2.35:1.

Ljudet:
Här bjuds på ett läckert DTS-HD Master Audio 5.1-spår som glänser som allra mest i scener där de förekommer många subtila surroundeffekter. Som inne på FBI-högkvarteret där diskussioner hörs utanför bild och där små omgivningsljud skapar en otroligt skön närvarokänsla. Det är bra precision och ett fint samspel mellan de olika högtalarna i såväl dessa lugna scener som filmens mer actionbetonade ögonblick. Det enda som drar ner helheten är att vissa dialoger känns något lågt mixade.

Extramaterialet:
Ingenting.