The Electric State (Netflix)

Svenska konstnären/illustratören samt författaren Simon Stålenhag är briljant. Jag har älskat hans böcker sedan Ur varselklotet (Tales from the Loop) först släpptes och blev naturligtvis därmed alldeles kollrig när Amazon Prime fiskade upp rättigheterna till den, och utlovade storslagen dystopi i TV-form. Tyvärr levde serien inte upp till förväntningarna och det tog inte många avsnitt innan jag tröttnade, men skam den som ger sig. Avengers-gubbarna Joe och Anthony Russo köpte upp rättigheterna till Passagen och plöjde ned närmare tre miljarder kronor i filmen som Netflix i slutändan köpte. The Electric State släpps nästa fredag och är såklart streamingjättens stora vårrelease. Men är den bra då?

Det korta svaret här är ja. The Electric State är bra. Ingen film som jag kanske kommer att raljera om fem år framåt och ingenting som jag kommer att se om inom någon slags omedelbar närtid, men Russo-brödernas skojfriska 90-tals-flirt bjöd åtminstone mig på tillräckligt mycket karaktär, personlighet och charm att jag kände mig belåten när eftertexterna rullade förbi. Den som förväntat sig en trogen, respektfull 1:1-adaption av boken Passagen kommer dock att bli gruvligt, gräsligt besviken. Fansen av Simons verk måste alla (på förhand) vara medvetna om att bröderna Russo, tillsammans med Simon Stålenhag, ändrat på fler saker, styrt om fler aspekter och delar av storyn för att detta i grunden skulle kunna vara något helt annat än en Stålenhag-berättelse. Vanligtvis hade jag ogillat den delen, starkt. I nio fall av tio begriper jag inte varför man köper upp en snordyr licens och sen bara hittar på massa eget gorm. Paramounts TV-adaption av Halo är ett lysande exempel då den kändes mer som Babylon 6, än något annat.

Men Russos lyckas här styra undan de värsta fallgroparna och jag har tvingats tumma på min egen tumregel, en smula. För The Electric State är underhållande, snygg och påkostad. Storyn är såklart förutsägbar och väldigt typsik, men den fungerar. Den fungerar ganska väl. I en alternativ dåtid, mitten av 90-talet, har människan efter år av krigande och sotsvarta utsikter lyckats trycka ned ett dominant robothot via en tech-visionärs geniala uppfinning. Robotarna avväpnas och kastas innan för en 26 mil lång mur där de lämnas att rosta. Detta medan mänskligheten nyttjar den tekniska innovationen som fick slut på kriget till ren och skär (hjärndöd) avkoppling. Millie Bobby Brown spelar Michelle. Fosterhems-bråkstake som hatar skolan, hatar sitt liv och hatar det uppkopplade samhället där alla sitter i sina enorma VR-hjälmar och lever livet de drömmer om, men inte törs jaga (IRL). Hennes geniförklarade lillebror är försvunnen, världen är en enda stor osammanhängande, deprimerande röra och Michelle beslutar sig för att bryta mönster, sluta göra vad folk säger åt henne att göra och istället ge sig iväg för att på något slags vis försöka leta reda på sin försvunne bror och undkomma den förslavade tech-samtidens hjärndöda förslavning.

Medan Simons bok är en slående vacker, ödsligt tom och urblekt road movie, präglad av ett dystopiskt USA dränkt i egensinnig robotdesign och minnesvärda vyer - är bröderna Russos film en färgstark actionkomedi där Simons märkvärdiga robotar fusionerats med MTV-doftande, Hubba Bubba-aktig 90-tals-estetik, denimvästar, hemanenter och knallgula Walkmans. 90-talet hade lite och inget att göra med boken men står här i fokus och på flera sätt än ett anser jag att det fungerar. Riktigt väl, dessutom. En dyster bok om saknad och ensamhet har blivit en charmig actionkomedi för hela familjen (jag såg den med mina barn) och det kommer det naturligtvis finnas gott om Stålenhag-fans som inte gillar. Jag hade roligt, dock. Rakt igenom - och även om Russos knappast kommer att vinna några priser för The Electric State är det för egen del en av väldigt få Netflix Originals som inte gjort mig genuint irriterad.