The Evil Dead

Filmen:
Det är kanske svårt för vissa av dagens filmtittare att greppa storheten i Sam Raimis ultralågbudgetrulle The Evil Dead från 1981. Den ser vid en första anblick ut som vilket skolprojekt som helst med fult foto och långt ifrån imponerande skådespelarinsatser (förutom Bruce Campbell då som alltid gör bra ifrån sig), men om man ger den en chans upptäcker man fort att den har någon speciellt: skaparglädje av den bästa sorten.

Den sort som Peter Jackson visade upp när han gjorde Bad Taste och John Carpenter när han gjorde Halloween. Filmer med låg budget där regissörernas kärlek till filmskapande lyser igenom i varenda ruta. Det är samma sak med The Evil Dead där Raimi med små och ytterst enkla medel berättar sin historia om ett gäng kompisar som åker ut till en stuga i skogen där man hittar en mystisk ljudinspelning av en professor som pratar om en mycket speciell bok (The Book of the Dead). Man spelar upp bandet av ren nyfikenhet, vilket visar sig vara en mycket dum idé då den väcker liv i en fasansfull ondska som legat i dvala under en längre tid - men nu är redo att festa på människokött.

Det första som slår en är hur bra Raimis kreativa användande av kameran var redan här och hur det utvecklats genom åren till en slags signaturregi för honom. Här knyter han fast kameran vid stockar och använder sig gungor för att få till demoneffekterna på spännande sätt - det är nervigt som tusan när kameran liksom svävar framåt i ett rasande tempo komplett med ett mycket skräckinjagande ljud. The Evil Dead är full av såna här ögonblick då man på ett fyndigt sätt för berättelsen framåt och samtidigt öser på med obehagliga sekvenser som trots sin uppenbart låga budget tar ett rejält strypgrepp på tittarna. Det är tidlös skräck som, om man ger den chansen, växer och blir till en slags föregångare till Blair Witch Project där skräcken många gånger känns obehagligt autentisk - men också verklighetsfrämmande värre då man t.ex. låter ett träd våldföra sig på en av tjejerna i filmen.

Skådespelarna gör, med undantag för Campbell, rejält svaga insatser som överskuggas av de finurliga kameraåkningarna, de förhållandevis imponerande specialeffekterna och den känsla av skräck som Raimi lyckas förmedla med sitt berättande. Själv tycker jag betydligt bättre om tvåan som gjordes med högre budget och med en mer komisk approach till materialet, det var där Campbell verkligen växte till en kultikon och det var där som Raimi verkligen hittade sin speciella registil.

Men det är ändå någonting speciellt med den första The Evil Dead. Inte bara för att den än idag lyckas skrämma vettet ur en i några av scenerna, utan framförallt för hur Raimi och gänget lyckades skapa någonting så tidlöst och effektivt med en såpass liten budget. Det vittnar om skaparglädje som få andra filmskapare kan skryta med.

Och det är den största anledningen till varför folk i största allmänhet kallar The Evil Dead för ett mästerverk.

Bilden:
Med 29 år på nacken och filmad med 16mm-film, så är det förstås svårt att förvänta sig någonting annat än en ganska halvdan bildupplevelse - men glädjande nog har man lagt ner mycket tid på att snygga till originaltransfern och levererar här en, på alla sätt och vis, imponerande bildkvalité. Det är visserligen fortfarande fullt av polariseringar i nästan varenda bildruta och färgerna känns urvattnade, precis som Raimis originalvision såg ut, men det har hela tiden varit tanken från filmbolagets sida att bibehålla The Evil Deads originalutseende.

Och man har putsat upp det rejält. Framförallt i fråga om svärta där man nu bjuder på en avgrundsdjup och riktigt mörk svärta som skänker en helt ny dimension till skrämseln, precis som hur smådetaljer i bakgrunden som tidigare inte gått att urskilja nu syns riktigt bra - tack vare en förhållandevis bra skärpa. Det blir aldrig några imponerande findetaljer, men det beror inte på slarv i transfern, utan för att filmen från första början filmades med 16mm istället för 35mm som annars var standard bland filmer med högre budget.

Det är inte på något vis en perfekt transfer, men med tanke på filmens ålder och hur den såg ut i sitt originalutförande, så är jag ändå riktigt nöjd över hur The Evil Dead ser ut på Blu-ray. Det är den bästa utgåvan hittills, utan tvekan. Bilden är kodad i AVC och har formatet 1.85:1.

Ljudet:
Här bjuds på ett fenomenalt DTS-HD Master Audio 5.1-spår som fångar upp alla Raimis kusliga demoneffekter och blodisande tjejskrik på ett ypperligt sätt. Man använder samtliga högtalare i ljudmixen på ett föredömligt sätt och även om det nu tenderar att vara aningen burkigt, precis som många andra filmer från "den gamla goda tiden", så är det svårt att klaga allt för mycket. Dels med tanke på filmens ålder, men också för att dialogerna är klara, basen får vakna till liv några gånger under filmen och precisionen i riktningsdetaljerna håller hög klass.

Extramaterialet:
Här finns ett rejält utbud av extramaterial. Ett nyinspelat (från 2009) kommentarspår med Sam Raimi, Bruce Campbell och producenten Robert Tapert som är mycket, mycket intressant att lyssna på. Herrarna ger en bra inblick i skapandet av filmen, pratar om svårigheterna att få till specialeffekterna på bra sätt och hur det var att göra film under slutet av 70-talet/början på 80-talet. Man skojar en hel del och det blir aldrig några obekväma pauser i pratandet, utan man fortsätter hela tiden att leverera intressanta anekdoter och fascinerande åsikter om filmskapande i största allmänhet. Kommentarspåret är ett måste att lyssna igenom ifall man tycker om The Evil Dead. Men ifall man hellre tittar på featurettes, så finns det här ett rejält utbud med varierande innehåll. Däribland en 53 minuter lång featurette där man analyserar filmen på ett intressant sätt och en annan som handlar om klippningsprocessen där man får se en hel del scener som inte hittade sin väg till den slutgiltliga versionen av filmen. Här finns också lite make-uptester, trailers och ett fotogalleri.