The Exorcist

Filmen:
37 jäkla år. Det är egentligen helt galet när man tänker på det. Men så länge sedan var det faktiskt skräckundret Exorcisten gavs ut och skrämde slaget på en hel värld (jo, man var ganska lättskrämda då). Och även om stilbildande och banbrytande är ord man gärna svänger sig lite slentrianmässigt med så vore det tjänstfel att avstå. För är det något skräckfilmsgenren ägnat sig åt sedan Exorcisten kom så är det är att försöka förkroppsliga ondskan med lika lyckosamt resultat som William Friedkin gjorde. Många har känt sig kallade men få är utvalda, för att citera bibeln.

Den stora frågan är förstås huruvida den fortfarande är något att hänga i julgranen. Jag är av åsikten att den har åldrats alldeles utmärkt. Framförallt när det gäller den tankemässiga premissen att japp, ondskan finns och japp, den går att driva ut. Många copycats i genren gör misstaget att försöka hitta förklaringsmodeller och spåna ihop en bakgrund till en persons besatthet. Exorcisten förlitade sig på rå slumpmässighet vilket gjorde Regans förfall betydligt tyngre och mer psykologisk relaterbart. Effektivt och djävulskt skickligt. Möjligen är den en av anledningarna till varför jag gillade Paranormalt Activity så mycket, den hade också lite av det där i sig.

Och tro ingenting annat än att intensiteten, atmosfären och symboliken fortfarande håller skyhög klass. Det här är smart skräck som trots sina nästan 40 år inte har någon medelålderskris även om det givetvis finns lite ålderskrämpor, konstigt vore det väl annars. Framförallt så är den ju inte så "chockerande" längre, det hade varit en snudd på omöjlighet så pass lång tid senare. Men vad den tappar i det vinner den på det krypande långsamma tempot och filmens stegring till dess att helvetet bryter lös, bokstavligt talat. Klassiskt, välspelat och ett måste i samlingen.

Bilden:
Friedkin har själv varit med och jobbat med bildtransfern och visst är det den absolut bästa version vi har sett av filmen med starka skuggor, autentisk färgpalett och bra skärpa. Vissa närbilder har man svårt att tänka sig att de skulle ha nästan 40 år på nacken. Irak-klippen i filmens inledning är aningen smutsiga och gryniga och där märks det att det är en 70-talsfilm men det problemet försvinner när handlingen flyttas till USA.

Det märks verkligen att det ligger mycket jobb bakom bevarandet av bilden och att man jobbat hårt för att tillfredsställa såväl äldre skräckfans som nya bildnördar. Resultatet är en bildkvalitet över förväntan.

Ljudet:
Ljudspåret, HD Master Audio 6.1, imponerar för en så pass gammal film. Dialogen är klar och tydlig men undantag för några av filmens mest kaotiska scener. Man fångar upp glas som krossas, Regans förtvivlade ljud och läten i en mixning som präglas av precision och tajming. Och jag behöver väl knappast säga att Steve Boeddeker soundtrack låter grymt stämningsfullt.

Extramaterialet:
Den version som filmen innehåller är Director´s cuten som ju innehåller cirka tio minuter nya klipp (bland annat den omtalade och läckra väggpsindelscenen). Extramaterialet består av kommentarspår med William Friedkin och en dokumentärserie delad i tre delar. Raising Hell: Filming The Exorcist är en ytterst intressant och initierad dokumentär där man lär sig en hel del om de tekniker man använde vid inspelningen av filmen och här finns en del nytt material. The Exorcist: Georgetown Then and Now är precis vad det låter som, en dokumentär om vad som har hänt med inspelningsplatsen och jag kan redan nu avslöja att det mesta är sig likt. Ett intressant och udda grepp som jag inte sett på någon utgåva tidigare vad jag kan minnas.

Faces of Evil visar hur William resonerade när han skulle lägga till material till Director´s cuten. Det enda negativa med extramaterialet är att den amerikanska utgåvan innehåller lite mer grejer.