The Exorcist: Believer

Året var 1973 när William Friedkin och William Peter Blatty förenade sina krafter och tillsammans skakade om filmvärlden på ett vis ingen trodde vore möjligt. Exorcisten var ett fenomen som saknade motstycke och på biografer runtom i USA rapporterades det hysteri under visningarna. Ögonvittnen pratade om folk som vomerade, sprang skrikande ut ur salongerna, föll till golvet gråtande i lobbyn, ja till och kollapsade av ren och skär panik och chock. Det fanns till och med de som trodde att vad som visades på bioduken var verkliga inspelningar av demonisk besittning.

Hur mycket som faktiskt är sanning och vad som med tiden blåsts upp en smula är väl svårt att säga med bestämdhet. Men Exorcisten skrämde onekligen slag på en generation av biobesökare när den fick premiär för 50 år sedan, ett arv som också består, och än idag svär många vid filmens fasor. Ja, även undertecknad anser det vara en av de mest effektiva, kompletta och rysliga skräckfilmer som någonsin gjorts. Ett tidlöst mästerverk helt enkelt som alltjämt står sig som ett av de mest signifikanta ögonblicken i filmhistorien. Något som knappast kan sägas om dess många uppföljare, även om den tredje och fristående rullen Dominion knappast går av för hackor.

Så när nu David Gordon Green, efter att blivit klar med sin nya trilogi av Hallloween-filmer, blev den som fick ansvaret att regissera Universals snordyra uppföljare på Exorcisten så var förväntningarna stora. I varje fall från studiochefernas håll, och med tanke på att Universal pungade ut mer än fyra miljarder kronor för rättigheterna gällde det också för Green att leverera på samma vis som han gjorde med Halloween - en fortsättning rotad i moderna, samtida sensibiliteter. Att göra om klassiska skräckfilmer i nutida tappning verkar trots allt gå hem bland biobesökarna, och det är tydligt att Green närmat sig Exorcisten på samma sätt som han gjorde med Halloween.

Gamla ansikten blandas med nya och tanken är väl i grund och botten god, att lämna över facklan till en ny generation av skådespelare för att ta franchisen in i framtiden. Vi introduceras tidigt till fotografen Victor som är på semester i Haiti med sin höggravida fru, lyckligt ovetande om den tragedi som lurar runt husknuten och när en jordbävning slår till med full kraft tvingas han göra det svåra valet mellan att låta läkarna rädda barnet eller hans livs kärlek. Ett ögonblick som får den då troende Victor att vända ryggen åt sin gud, och filmen klipper sedan till tretton år senare, där vi ser honom leva med sin nu tonåriga dotter Angela och vara en så bra far som det går.

Ganska snart vänds dock hans värld ännu en gång upp och ned när dottern under mystiska omständigheter försvinner efter skolan tillsammans med en vän. När de två sedermera återfinns tre dygn senare så är det tydligt att allt inte står rätt till och både Angela och hennes vän Katherine uppvisar oroväckande beteende. De djupt troende föräldrarna till Katherine blir snabbt övertygade om att ett ondsint väsen tagit de två i besittning och med hjälp av kyrkan, vänner och Ellen Burstyns karaktär från den första Exorcisten-filmen så går gruppen i strid mot demonen som tagit kontroll över de två tonåringarna.

Känns det hela en smula bekant? Ja, det hymlas väl knappast om att The Exorcist: Believer på många sätt och vis, ganska skamlöst så, trampar i fotspåren av den första filmen. Vilket i sig inte nödvändigtvis är något negativt men till skillnad från Blatty och Friedkins odödliga klassiker så misslyckas Green fundamentalt med att skapa några som helst sympatier för de nya rollfigurerna. Inte ens uppenbarelsen av Burstyn gör mycket för att skänka filmen någon vidare energi, en cameo som på sin höjd känns forcerad och onödig. Som om Green själv känt sig tvungen att förankra sin film i det förgångna.

Känslan av deja vu är påtaglig och skräcken från originalet är som bortblåst. I dess plats har Believer istället berikats med lökiga specialeffekter och bitvis smärtsamt dåligt foto som desperat försöker påtvinga någon form av fasa. Väggar spricker, lampor blinkar, gegga rinner ur karaktärernas munnar och kors ramlar ned på golvet. Nej, den enda fasan här är att försöka genomlida Greens själlösa, oinspirerade gegga fill uppföljare. Att han dessutom har mage att återanvända Tubular Bells, Exorcistens klassiska ledmotiv, känns som ren och skär gravskändning. Believer är definitionen av tidsslöseri, en strukturell röra och helt befriad från egna idéer - en kompost av återvunna scener. En film lika skrämmande som en episod av Björnes Magasin, håll er för guds skull borta.