The Expendables 2

Filmen:
När Sylvester Stallone drog ihop gänget för den första The Expendables så kändes det onekligen som ett kärt återseende. Bland andra Gamereactors egen filmredaktör Nilsson-Ranta gick igång på alla cylindrar och kallade våldskavalkaden i generösa ordalag för "Twilight för män". Men sedan första nostalgitrippen har det bara gått ett par år och nu måste man väl ändå diagnostiseras med svår separationsångest om man hunnit sakna det åderförkalkade korplaget något nämnvärt?!

Handlingen i The Expendables 2 är ganska exakt så lam som man kan förvänta sig av den här typen av "dum-action". Stallones benknäckargäng ordineras ut i vildmarken för att spåra ett flygplansvrak och hämta någon form av livsviktigt grej, som i det här fallet gestaltas av en plastbit (som med sin trovärdiga karaktärsskildring lär bli den mest sannolika oscarskandidaten i den här produktionen). Dessvärre är dom inte ensamma om att hysa intresse för den livsviktiga grejen och det uppstår vad man skulle kunna kalla för en intressekonflikt med en drös kanonmat-statister ledda av "The Muscles from Brussels". Självklart löses konflikten genom att okynnes-meja från höften med tunga maskingevär.

Karaktärerna är välbekanta, dels från föregångaren, men också från den roligt stereotypa framtoningen. Barney Ross; med sin gubbkeps, gedigna stridserfarenhet och obefläckade moral, är som hämtad från Stallones våta drömmar. Arnold framstår mest som en punkterad karikatyr av sig själv, men frambringar ändå ett endorfinrus med sin blotta närvaro. Dolph är väl om möjligt ännu sämre skådis nu än för tjugo år sedan, men det värmer att ha en svensk bland legendarerna. Nostalgitrippen fulländas av Bruce Willis, Chuck Norris och Van Damme, som faktiskt gör filmens skurk på ett förvånansvärt härligt sätt.

Den här gången har Stallone nöjt sig med att knåpa ihop det kassa manuset och överlåtit det kassa regisserandet till den hårfagre Simon West som tidigare gjort action i form av Con Air och Lara Croft: Tomb Raider. Och Simon, som är långt ifrån en av dom modigare regissörerna har hållit sig tryggt inom ramarna för medioker dussinaction med ett oinspirerat bildspråk och slentrianmässiga actionsekvenser. Han är uppenbarligen inte heller rätt man för att ruska liv i Stallones ålderströtta ensemble som tillsynes betar av manuset på autopilot.

The Expendables 2 har tillskillnad från föregångaren belagts med en allvarligare framtoning och Stallone själv talar om att man äntligen funnit en tydligare karaktär för konceptet. Vilket jag tolkar som "bla, bla, bla, same shit, fast nu helt utan entusiasm". För det är tyvärr lite så uppföljaren uppfattas. Manuset och storyn är så ointressant att det inte ens hade kunnat ligga till grund för en lättförglömlig 90-tals-action. Dramatiken och spänningen lyser med sin frånvaro och eldstriderna är så tråkigt oinspirerande att man ligger på konstant vilopuls genom hela äventyret även om det pangas som ett smärre världskrig.

Värdet i filmupplevelsen har således nonchalant placerats i händerna på publiken som förväntas vurma såpass om sina idoler att varje oneliner som associerar till forna bravader ska mottas med stående sympati-ovationer. Men hela grejen faller mer eller mindre på att detta redan gjorts i föregångaren, och frågan är om publiken verkligen orkar med en rond till? Man lär definitivt inte rekrytera några nya fans med The Expendables 2, men man kommer med största sannolikhet trötta ut några av dom som hajade till av första filmen.

För att ens kunna uppskatta filmen krävs det att man ser den som just en kul grej och en hyllning 80-90-talets actionfilmkultur och suger in de få nostalgiska inslagen som fortfarande finns kvar att mjölka ur konceptet. Men förväntar man sig att lämnas med känslan som om man just bevittnat ett tårdrypande drama där Lassie och grisen Babe slåss på liv och död för kärleken till den dom älskar, så kommer man definitivt bli besviken. Här ligger fokusen otvivelaktigt på actionikonernas suveränitet. Trovärdiga skådespelarinsatser, välskrivna manus och fingertoppsregi har åsidosatts för att ge rum åt lite oldschool tomhyseproducerande.

Det har sagts att The Expendables 2 är en sån film som man antingen älskar - eller hatar. Martin föredrar förvisso välsvarvade produktioner, men är ändå så pass mottaglig för de nostalgiska inslagen att han väljer att gå mot strömmen och lägger sig demonstrativt mitt i mellan. Skitkasst manus, trötta skådespelare, oinspirerade actionsekvenser, men ändå ingen kalkon? Det ligger definitivt något magiskt över dom här odödliga krutgubbarna ändå.

Bilden:
Nobel Entertainment som distribuerar filmen i Sverige levererar en ganska medioker Blu ray som stundtals för tankarna tillbaka till DVD. Alldeles för ofta uppstår det brus i den milda grad att det blir svårt att bortse ifrån det och skärpan uppfattas ibland som bristfällig. Färgåtergivningen står sig bra men sätts heller aldrig riktigt på prov då produktionen går i en något dämpad färgskala. Bättre Blu ray-kvalité hade varit ett välbehövligt lyft för filmupplevelsen i det här fallet. Lite av en besvikelse faktiskt. The Expendables 2 avnjuts i formatet 2.35:1

Ljudet:
Vi får också dras med ett något nedbantat ljudspår i Nobels utgåva. Tillskillnad från US-utgåvan så får vi nöja oss med ett DTS HD Master Audio 5.1-spår istället för 7.1. Surrond-upplevelsen är bra men utan att glänsa. Effekterna finns där och i enlighet med filmens natur så smäller det på ganska friskt emellanåt. Filmmusiken är dock så påfrestande dålig att den nästan blir störande i sammanhanget snarare än förhöjande. Hade hoppats på bättre ljud i en actionurladdning som den här.

Extramaterialet:
Ett bra utbud. Ett Audio Commentary-spår, borttagna scener och ett Gag reel. Men framför allt; nästan en och en halvtimmes fördjupning i form av tre dokumentärer. Big Guns Bigger Heroes, Gods of War och Guns For Hire. Där har actionfantasten något att bita i. Men dessvärre har någon praktikant sjabblat ihop det så att man inte kan få text i extramaterialet, vilket leder till att man måste ha hög volym och då har givetvis nån annan Einstein redigerat in världens genom tiderna mest störande bakgrundsmusik. Martin blir så nedrans arg så att han av hela sitt hjärta önskar att dessa två individers ansikten får tjäna som cykelsadlar nästa liv.