The Expendables

Filmen:
Tjejerna har i några år haft Twilight-filmerna att skrika sig hesa åt. Sölig romantik med underläppsbitande flickor, pundarliknande vampyrer och tröjvägrande varulvar. Vi killar har haft...ingenting. Det har givetvis kommit många bra filmer på senare år, men ingen som fått män runtom hela världen att sluta upp i en global besatthet. Förrän nu. Sylvester Stallone har i The Expendables samlat ihop stora delar av actioneliten för att skapa den ultimata actionfilmen - ett mustigt potpurri av ren manlighet där gamla och nya actionstjärnor skjuter, slåss och spränger saker på löpande band. Twilight för män? Så nära som man kan komma.

Här handlar det om ett gäng med legosoldater ledda av Stallone som får i uppdrag att störta en diktator i ett sydamerikanskt land. Komplikationer uppstår och på tvättäkta Commando-manér tvingas gänget sedan ta död på ett x antal tusen elakingar som bara väntar på att bli kanonmat. The Expendables är en actionfilm av den gamla skolan där våldet är brutalt och underhållningsvärdet skyhögt, medan sådana petitesser som bra handling och karaktärsutveckling i stort sett blivit förbisedda.

Precis som skådespeleriet. Stallone mumlar fram alla sina repliker ur mungipan på ett sätt som gör det omöjligt att se filmen utan undertexter, medan Jet Li bara är tröttsamt gnällig hela tiden. Detta kompenserar man till viss del med en skön självdistans som visar sig både i dialoger och i actionscener - som i inledningen då en underbart överspelande Dolph Lundgren skjuter bort överkroppen på en skurk och säger "a little low" med ett flin till resten av gruppen.

På den nivån fortsätter det sedan, putslustiga kommentarer och våldsamma actionsekvenser i en härlig symbios med glimten i ögat och ett gott humör. Inte minst under den sista halvtimmen av filmen som mycket väl kan vara det häftigaste och mest intensiva som jag någonsin sett i actionväg. Mycket av förhandssnacket kring The Expendables handlade ju dock om den där scenen med Stallone, Schwarzenegger och Willis som för första gången spelar mot varandra. Tråkigt nog är den besvikelse. Ett par trötta skämt med referenser till gamla filmer och Arnolds politiska karriär som man lika gärna hade kunnat skippa.

Då funkar den gripande scenen med Mickey Rourke bättre. Den fallna stjärnan som häromåret reste sig med sin tokhyllade insats i filmen The Wrestler visar prov på sina fina skådespelartalang när han i en scen pratar om hur han tappade de sista bitarna av sin själ under ett besök i ett krigshärjat land. Rourke verkar helt strunta i att han medverkar i en puckomachokul actionrulle och levererar en skådespelarprestation värdig alla hyllningar i världen. Det är han och Jason Statham som håller fanan högt med skönt avslappnat skådespeleri.

Om The Expendables hade gjorts på 80-talet under de gamla actionstjärnornas storhetstider, så hade den förmodligen blivit världshistoriens häftigaste film - alla kategorier.

Nu är den "bara" 2000-talets i särklass hårdaste och mest old school-doftande underhållande actionfilm, vilket i och för sig inte är så dumt det heller.

Bilden:
Bildtransfern i The Expendables är mycket bra med läckert dämpade färgkompositioner där kyliga blåsvarta nyanser gör scenerna i nattetid till härligt ögongodis med bra skuggarbete och riktigt fin djupkänsla. Skärpan är genomgående riktigt bra, även om det förekommer en del störande brus i några av scenerna och att skärpan känns lite mjuk på sina håll.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 2.35:1.

Ljudet:
Våldsamt kraftfullt DTS-HD 5.1-spår som kommer få dina tapeter att flyga av väggen ifall du är lite för frikostig med volymen. Det är en ganska målande beskrivning av det ljudspår som inkluderats i The Expendables. Man sparar inte på krutet i någon scen, utan låter högtalarna och basen jobba på högvarv med massiva skottlossningar, vrålande bilmotorer, rossliga flygplan och gigantiska explosioner. Allt fångat med läcker precision och fantastiskt skönt tryck i högtalarna samtidigt som dialogerna är bra uppfångade trots det många ljudeffekterna i för- och bakgrunden. Det här är en av årets bästa ljudmixar, utan tvekan.

Extramaterialet:
Här finns den underbara intervjudelen (drygt 45 minuter lång) från Comic Con där filmens stjärnor svarade på frågor från fans och branschfolk - det är mycket skratt och mycket glädje där skådespelarna ser ut att trivas bra i varandras sällskap. Den som hellre lyssnar på kommentarspår kan slå på ett intressant och förvånansvärt underhållande spår där Stallone berättar om sin skapelse. Det finns också möjlighet att genom ett Picture-in-Picturespår kombinera Stallones kommentarer med bilder och filmklipp som spelas upp samtidigt som filmen. Här finns också en gag-reel, några intervjuer, bortklippta scener och lite bakom kulisserna-klipp.

Det som saknas är den 90 minuter långa dokumentären Inferno som inkluderats i den amerikanska utgåvan. Lite snålt.