The Flash

Stephen King älskar den. Tom Cruise älskar den. Din mormor älskar den! Warner Bros har inte låtit sig hindras alltför mycket av Ezra Millers brottsliga bärsärkagång under marknadsföringen av The Flash, en kraftigt försenad solofilm som befinner sig i ett slags vakuum efter att James Gunn satte sig i DCEU:s förarsäte och som har lyckats generera positiva intryck från flera håll om man ska tro den något desperata hypen. Warner Bros behöver verkligen lite upprättelse efter bottennapp som Shazam 2 och Black Adam och frågan är om denna Flashpoint-tolkning är något att ha i denna numera trötta genre?

The Flash är ingen Across the Spider-Verse, som just nu står sig som den bästa serietidningsfilmen det här året. Multiversum-konceptet känns utnött vid det här laget och nostalgifällorna som The Flash tillämpar känns oftast lite väl uppenbara. Men som serietidningsfilm lyckas The Flash inte bara stå på egna stadiga ben; den lyckas också löpa i ljusets hastighet för att finna sin egen plats i det röriga DCEU-universumet. Det är ett skakigt ojämnt lopp med flera farthinder på vägen, men man känner sig märkligt tillfredsställd när man väl har nått mållinjen.

Till att börja med är inledningen är härligt fartfylld och proppad av genuin serietidningskänsla, där regissören Andy Muschietti injicerar lite lördagsmorgonaction på ett naturligt sätt. Batfleck och Flash koordinerar för att stoppa en katastrof i Gotham på ett sätt som påminde om exempelvis Pixars Superhjältarna eller Spider-Man 2, fast mer högljutt, och man får en god uppvisning i manusförfattarens kreativitet. Faktum är att mycket av filmen bärs upp av det lekfulla manuset och dess emotionella driv, vilket gör filmen oväntat fokuserad och känslosam när det inte sprängs skyskrapor. Den här typen av film brukar exempelvis ofta leda till en explosivt lång sista akt där hjälten måste slåss mot skurken, men filmskaparna vet bättre än att hålla det alltför tryggt och den sista akten blir mer av en emotionellt driven kamp mot det oundvikliga.

Ezra Miller fungerar däremot inte som huvudroll, och särskilt inte två Millers! Barry lyckas inte bära en film på egna axlar då karaktären fungerar mycket bättre i större gruppdynamiker och man lyckas stå ut med dennes tafatta insats när det finns vuxna i samma rum. På pappret fungerar mötet mellan äldre och yngre Barry väldigt bra, men när Miller skruvar upp sina tonårsfasoner till max bidrar det till en hel del irriterande scener som gör att man bara vill stänga av både ögon och öron. Därför kommer det inte som någon som helst överraskning att Michael Keaton höjer filmens nivå med sin fräcka Batman-tolkning från Tim Burton-eran, en era som får väldigt mycket kärlek i denna film. Keaton är precis så där härligt kylig, cool och mänsklig som man har hoppats på och även om Keaton i grund och botten är typiskt nostalgibete är det lite som att bevittna en förlorad Burton-uppföljare sett till referenserna och musiken.

Marvel-filmerna har fått ta emot mycket kritik för sina usla specialeffekter som har piskats fram av underbetalda CGI-animatörer, men här behöver DC-fabriken också samma känga sett till filmens ofta chockerande dåliga effekter. Det är ofta grötigt, plastigt och geggigt sett till animationer och med tanke på hur många närbilder det finns på ansikten är det förvånande att man inte har använt mer tid och möda att göra det så övertygande som möjligt. Jag fick samma känsla när jag såg först såg Matrix Reloaded där Neo slogs mot hundratals PS2-agenter, men detta var ju 2003 - idag bör inte datoranimation se ut som digital Play-D'Oh. Det finns visserligen vissa genomtänkta effektsekvenser som lyser till i sin busighet, men i övrigt lämnar det mycket att önska på VFX-fronten.

The Flash förblir dock ett överraskande underhållande serietidningsäventyr, trots att det finns många störningsmoment som sänker upplevelsen något. Bäst är filmen när karaktärerna får en andningspaus mellan de galna tidsresorna och man får ett grepp om de verkliga insatserna, sämst är filmen när regissören inte får nog av dubbel-Millers platta humorförsök och man blir nästan på sämre humör av de många taskiga specialeffekterna. I slutändan lyckas dock Andy Muschietti och manusförfattaren Christina Dodson snickra ihop en hjältesaga med gott om hjärta och gott om fart i de röda långkalsongerna.