The Fountain

I The Fountain får vi följa 3 karaktärer genom 3 olika tidsåldrar. Hugh Jackman som conquistador med långt hår ï dåtidens mayarike. Hugh Jackman som vetenskapsman i modern tid med normallångt hår. Hugh Jackman som flintskallig framtidsgubbe som svävar runt i en bubbla i yttre rymden. Gemensamt för alla, förutom att dem alla 3 spelas av den för en gångs skull helt polisongfria Hugh Jackman, är att dem är på jakt efter evigt liv som tydligen ska finnas i "Livets träd".

Darren Aronofsky som både skrivit och regisserat The Fountain har tidigare visat att han älskar att skruva till det i våra huvuden. Debutfilmen Pi var en fängslande, men på många sätt obegriplig film. Requiem for a Dream var något mer lättförståelig, men ändå tillräckligt skruvad för att man som tittare skulle få anstränga sina små grå, inte minst tack vare det knarkrusiga filmspråket som gjorde en närapå sjösjuk. I The Fountain är Aronofsky tillbaka på Pi-territorium och här sparas det verkligen inte på knepiga inslag.

För det första pendlar man hejvilt mellan olika tidsepoker. Ena stunden dåtid, sen framtid. sen nutid, sen framtid igen - så här håller det på genom hela filmen och oftast sker pendlandet mitt i en mening, så att när t.ex. nutidsmänniskan pratar byts det helt plötsligt till framtidsmänniskan som fullföljer meningen. Det är ett stilistiskt grepp som mer irriterar än imponerar. The Fountain är nämligen i grund och botten en ganska simpel historia om kärlek och hur folk drömmer om evigt liv för att aldrig behöva sörja förlusten av den man älskar. Den hade således kunnat göras till en rak kärlekshistoria.

Men Aronofsky skruvar till det. Framtidsmänniskan reser mot en döende stjärna i en bubbla, utövar meditation svävandes i luften och säger i princip bara "dö inte". Att han egentligen inte fyller någon större funktion tycks ovidkommande. Jag hade hellre sett att man koncentrerade sig på den nutida människan och till viss del även den dåtida, för det är dem som intresserar. Särskilt nutiden, där Hugh Jackman verkligen kryper in under skinnet på en och levererar en stark insats och har ett perfekt samspel med en lika duktig Rachel Weisz.

Förutom de gripande och tårfyllda nutidssegmenten är dock The Fountain alldeles för flummigt pretensiös för min smak. Replikerna känns ofta grymt krystade och som jag nämnt tidigare är hela tidsepokbytandet ganska påfrestande i längden. Detta kompenseras till viss del av att Aronofskys regi är otroligt vacker och att musiken är helt sanslöst bra, helhetsintrycket är ändå ytterst ljummet och det ska mycket till innan jag orkar ta mig en ny titt på The Fountain.

DVD-produktionen är stabil med välmixat ljudspår och en klar och fin bild som inte torde få några bildfantaster att bli allt för besvikna. Extramaterialet är måttligt intressant med ett antal featurettes om skapandeprocessen bakom filmen, så överlag är jag riktigt nöjd med utgåvan.