The French Dispatch

The French Dispatch, Wes Andersons senaste filmsaga, kretsar kring ett amerikanskt magasin med samma namn och som har etablerat sig i en fiktiv fransk stad. I denna tidning kan man hitta alla möjliga artiklar och reportage: livsöden, brottsbekännelser, stadsguider, matnotiser och massor av personlighet. Detta är redaktörens enda önskan för sina journalister; men så länge artiklarna väcks till liv kan de i princip skriva om vad som helst och allt annat förlåts. I filmen får vi alltså bläddra igenom redaktionens allra sista nummer och det bjuds på allt från hyllningar till livet till sorgliga dödsnotiser.

Likt en trerätters middag serverar Wes Anderson utsökta berättelser som i sig är delikatesser i flera nivåer. Fyra till fem filmer har klämts ihop här för att rama in en tidnings innehåll och ärligt talat hade jag kunnat se ytterligare fyra eller fem historier i samma stil. Jag var inget fan av The Grand Budapest Hotel då Andersons säregenhet inte räckte till för den tunna historien, men jag insåg under det andra reportaget - där Frances McDormands ensamma journalist täcker studenters politiska uppvaknande - att jag verkligen älskade kortfilms-stuket och att Andersons vrickade stil förstärks i sina kortare livsporträtt.

The French Dispatch är som att vandra i Andersons hjärna i två timmar, som i sin labyrintiska kartläggning av flera livsöden aldrig går vilse i sin egen berättarlusta. Visst kan det bli spretigt med många anekdoter och vidlyftiga dialogen men samtidigt är det svårt att slita blicken från den detaljrikedom som Anderson så ofta bjuder på. Det är också svårt att inte sväva iväg till Alexandre Desplats poetiska toner, att inte ryckas med i de excentriska kärlekssagorna, att vilja se den igen. Den som är förälskad i Andersons vykortskompositioner och ytterst säregna stil kommer med andra ord att känna sig som hemma i French Dispatch, som är precis så ambitiöst och urmysigt genomtänkt man kan vänta sig.

Bäst i French Dispacth sista publicerade nummer är nog brottsreportaget, som egentligen skulle vara ett reportage om en välkänd asiatisk kock och som slutar med en animerad biljakt genom Paris. Just den Tintin-doftande sekvensen visar hur lätt Anderson kan röra sig mellan olika berättarformer och jag vill just nu ingenting annat än att se Anderson regissera en animerad Tintin-film. Det enda jag hade önskat mig mer av var French Connections övriga redaktion, som ju får så finurliga presentationer i början av filmen men i övrigt var detta en alldeles delikat filmupplevelse. Det är proppat av berättarglädje, romantik och klassisk Anderson-knasighet och kommer definitivt att värma upp det regniga höstrusket.

The French Dispatch får svensk biopremiär den 22 oktober.