The Girl With the Dragon Tattoo

Filmen:
Stieg Larssons framgångssaga med Millenium-böckerna har varit enorm, antagligen större än vad vi har förstått här hemma. Fatta hur stort det är att David Fincher packar sin resväska och åker till Stockholm för att filma en amerikansk remake på en svensk film. Galet. Däremot kan jag inte påstå att jag hade särskilt höga förväntningar på filmen. Män som hatar kvinnor känns trots allt väldigt svensk med sin bitande kyla, alienation och referenser till ett dunkelt psykvårdsarv. Skulle verkligen Fincher förstå det och kunna förvalta det? Eller skulle han göra sin egen tolkning och gå vilse? Dessvärre är det bara att konstatera att det blev det sistnämnda.

Filmens absolut största problem är slakten av Salander som karaktär. Det är inget fel på Rooney Maras skådespelarkompetens men Rapace är född att spela Salander, vilket Mara inte är. Hon är i alla fall inte född att spela Stieg Larssons Salander, möjligen Finchers mjäkiga ursäkt till Salander. En Salander som degraderas till sedvanligt offer som bryter ihop i duschen, en Salander vars bisexualitet/homosexualitet mer eller mindre bortförklaras med att hon har stött på dåliga män och blir straight så fort hon träffar Daniel Craig, en Salander som helt saknar den humor och vasshet som Rapace gav den svenska Salander. En Salander som hänger efter Blomkvist efter att fallet är avslutat som en nerkärad skolflicka. En Salander som helt enkelt känns för ung.

Det säger sig självt att det inte är särskilt intelligent att mer eller mindre skända en films stora dragplåster på det sättet oavsett vilka bevekelsegrunder som Fincher hade. Mycket annat av förändringarna jämfört med originalet kan jag leva med, men inte tolkningen av Salander. Och vad sjutton var förtextmontaget om? Maken till märkligt och malplacerat intro har jag inte sett på länge även om det var coolt.

Sedan har givetvis remaken sina fördelar, den är förstås mycket mer påkostad och snyggare än den svenska på alla sätt och vis. Möjligen är den även mer trogen bokförlagan på vissa sätt. Till exempel när det gäller Blomkvists affär med journalistkollegan eller Blomkvists dotters medverkan i lösningen av mordfallen. Sedan är det väl en smaksak om man tycker det är kul eller löjligt att höra Salander säga "Hejhej" och plötsligt ha svenska repliker. Själv drar jag nog åt det löjliga hållet i den frågan. Och hade inte Salander väldigt märklig accent...? Och då menar jag inte den svenska accenten utan resten. Hon är väl inte från Ryssland heller.

Den amerikanska remaken påvisar egentligen en sak väldigt tydligt: Pengar är inte allt. Enbart denna filmen kostade väl drygt tio gånger mer än vad hela svenska trilogin gjorde. Trots det så saknar den känslan, atmosfären och äktheten som originalet hade. Och det säger jag inte bara för att jag är svensk.

Bilden:
Bilden håller skyhög kvalitet, rakt igenom. Frågan är om Stockholm någonsin har sett så bra ut på film. Stadsvyerna är knivskarpa, husfasaderna härligt dunkla och vinterlandskapet precis så detaljer att det går att se varje snöflinga. Filmen har en ljusblå/grå/vit ton som bidrar fint till den tunga stämningen och alla färger känns extremt autentiska, även den bruna ton som används i flashback-scenerna.

Ljudet:
På ljudet finns det heller inte mycket att anmärka, fantastiskt rakt igenom. Surroundkanalerna jobbar ytterst effektivt att med små medel framhäva det stora Vanger-huset nästan som ett öde spökhus med allt knakande i träpanelen och skogens surrande med susande i träden. Trent Reznor och Atticus Ross soundtrack flödar jämt och låter helt fantastiskt. Bortsett från några små svårigheter med att utröna Salanders mumlande så är dialogerna klockrena och allting låter så extremt välseparerat och dynamiskt att man inte kan göra annat än att le.

Extramaterialet:
Extramaterialet bjuder på ett öppenhjärtigt kommentarspår med Fincher, väl värt att lyssna på. Intervjuer, bakom kulisserna, provfilmningar och allt som allt nära 4 timmars extramaterial bjuds vi på i denna 2-discutgåva.