1989 släpptes en film i USA som heter Sex, lögner och videoband. Inget konstigt med det, förutom möjligen att titeln låter som något som skulle kunna vara titeln på en Paris Hilton-biografi. Korrigering: lite anmärkningsvärd var faktiskt filmen ändå, dels för att den var bra men framförallt för att den skapade den våg av dialogdriven film med begränsad budget som dök upp på 90-talet. Helt enkelt det vi kallar för independentfilm om vi ska uttrycka det lite enkelt (och det ska vi ju).
Nu har jag glömt vad jag egentligen ville komma fram till med den här promenaden längst minnenas aveny. Men han som regisserade Sex, lögner och videoband, och därmed för alltid skrev in sig i filmhistorien, heter Steven Soderbergh, och han har även regisserat filmen som ska avhandlas här; The Good German.
I Berlin har andra världskriget tagit slut och lämnat en kaotisk och ödelagd stad efter sig. Och som alltid där kaoset håller hus så finns det människor som lever livets glada dagar. I det här fallet de amerikanska soldaterna som hade gott om pengar och en hel del kvinnor att spendera slantarna på. En ung sorglös korpral, som spelas av Tobey "Spidde" Maguire, har planer på att lämna landet tillsammans med sin älskarinna, den prostituerade Lena som spelas av ingen mindre än min favorit Cate Blanchett.
Men plötsligt dyker den amerikanske journalisten Jake (Clooney) upp och det visar sig att även han har ett gott öga till Lena som råkar vara hans ex-flickvän. Och så rullas en klassisk film noir-historia upp med standardingredienser som en farlig femme fatale, ett olöst mord och dunkla män med dunkla avsikter.
Förtjänsterna med The Good German är skildringen av efterkrigstidens Berlin som på många sätt påminner om det glada 20-talet. Sedan har Soderbergh valt att, liksom Coen-bröderna gjorde i The Man Who Wasn´t There eller Clooney gjorde i Good Night, and Good Night, använda sig av ett svart/vitt foto för att få filmen så lik riktiga 40 och 50-talsfilmer som möjligt. Och det har absolut lyckats och slagit väl ut. Sedan är det alltid intressant att se hur amerikaner som befinner sig utomlands skildras. Även om huvudrollspersonerna i denna filmen inte är fullt så vidriga som Hostel-killarna så verkar det som om jänkarna gör bäst i att hålla sig på hemmaplan.
Det var de positiva grejerna. Anledningen till varför betyget stannar på en sexa är inte enbart en hänvisning till att Soderbergh regisserade Sex, lögner och videoband utan att jag faktiskt tycker The Good German är rätt trist. Det är något med dialogerna som känns konstlat och då menar jag inte så där hårdkokt konstlat som i gamla noir-filmer.
Detta känns trots ett schysst anslag som en film man gott kan låta bli att se eftersom den inte bjuder på tillräckligt gott storymaterial och heller aldrig några överraskningar längst vägen. Och i ärlighetens namn inga karaktärer att varken fästa sig vid eller avsky. Kvar blir en gott regissörsmässigt hantverk och en Cate Blanchett som är så där irriterande bra.
DVD-utgåvan ja. Det blir underkänt där är jag rädd. Bilden är svår att bedöma då fotot uppenbart är lite speciellt med dagens mått mätt men jag upplever ändå inte att man fått ut allt av bilden som känns onödigt oskarp. Detsamma gäller för ljudet som egentligen aldrig får jobba ordentligt utan mer lunkar på i dialogerna. Något extramaterial finns ej.