The Grey

Filmen:
Jag har aldrig varit med om en flygolycka, tack och lov. Om man inte räknar in antal gånger grannen bredvid har tappat ut dricka över mig i de värsta luftgroparna. Men jag tänker mig att om man skulle ha sån oerhörd Alexander Lucas-tur att överleva en flygkrasch så vill man snabbt tas om hand av sjukvårdspersonal och sedan föras hem till familjen eller vad man nu råkar hålla kärt. Inte sjutton vill man bli utslängd i vildmarken och jagad av anabolastinna vargar? Well, ibland har man inget val. Som Liam Neeson i The Grey.

Hans karaktär, Ottway, störtar mitt i Alaskas vildmark och tillsammans med några andra oljearbetare så lyckas han överleva flygkraschen. Glädjen över att vara vid liv förbyts snart till skräck när de upptäcker att de har råkat hamna på vargrevir där de inte är välkomna.

Det är alltså en överlevnadsthriller det här som anspelar på varenda klyscha som finns i genren. Deppig, tystlåten självmordsbenägen man som tror sig förstå naturen blir ledare för ett gäng mindre stabila karlar och tillsammans måste de konfrontera sina rädslor för att överleva på naturens villkor. Det märkliga inslaget i allt det är förstås hur vargarna kommer in i bilden. Hade det inte, ärligt talat, varit bättre att låta männen slåss mot kylan och svälten snarare än släktingar till människans bästa vän?

Relevansen i att försöka hålla vargarnas beteende någorlunda realistiskt kan man naturligtvis diskutera men vargen är ju inget typiskt plojdjur i filmer. Man kan fjanta runt med pirayor, men vargar? Inte för att jag är någon vargexpert men vargar skulle dra sig in i det sista för att attackera en flock människor (även under sträng kyla) och inte skulle de attackera bara för att döda utan i så fall för födans skull. Och nej, tvärtom vad som sägs i filmen så är inte vargen det enda djur som skulle hämnas och medvetet följa efter ett gäng människor i flera mil bara för att kunna plocka dem en efter en.

Jag tror att någon i filmteamet måste ha haft en rätt rejäl vargfobi för att koka ihop något så fånigt. Filmer som Shark Night är ju uppenbart orealistiska, nedfallande kokosnötter dödar fler människor på ett år än vad hajar gör. Men det här är ju snäppet värre, en människa vart femte år kanske dör av ett vargangrepp? Och i så fall knappast oprovocerat.

Nåja, nog om det men jag måste säga att vargarnas inblandning i filmen drar ner betyget en hel del eftersom det känns så oerhört orealistiskt och skrattretande med dessa cgi-vargar i en annars rätt tung och mörk film. Annars då? Jodå, vackra vildmarksscener och en utsatthet som finns närvarande bjuds det på och även ett tempo som driver filmen framåt på ett bra sätt. Och Liam Neeson är ju erkänt kompetent framför kameran även om den grånande äldre mannen som tappat tror på gud efter att ha blivit änkeman är ruskigt förutsägbar. Och birollerna består mest av identitetslösa skäggiga män som man försöker ge en identitet genom tillbakablickar på kvinnorna i deras liv (döttrar och prostituerade...). Nej, det här var nog inget vidare faktiskt.

Bilden:
På bildfronten var det grynigt värre och filmen har fått ett riktigt filmiskt filter för att ta fram vildmarkskänslan, på gott och ont. Grynighet är ibland för påtagligt i mitt tycke även om det säkert följer regissörens vision om man han vill åstadkomma för känsla. Men inte mycket hos bilden känns särskilt högupplöst så jag ställer mig lite kluven till det även om det känns väldigt filmiskt och lite arty. Men nej, det här var för brusigt för att jag ska kunna sätta ett högre betyg.
Ljudet:

Ljudet:
Ljudet däremot låter primaballerina. Stundtals väldigt högt och hotfullt och med en aktiv mixning som hela tiden håller en på helspänn och låter oss veta att det är i vildmarken som vi befinner oss. Surroundeffekterna haglar i allt från vargyl till annalkande snöstormar. Och flygkraschen i börjar man brinnande motorer lär definitivt ge ditt hemmapaket en rejäl omgång.

Extramaterialet:
Extramaterialet består av bortklippta scener, lite snålt kan man tycka.