The Grudge 2

När den första amerikanska remaken av filmerna i japanska Juon-sviten dök upp för tre år sedan låg den helt rätt i tiden. Nu något år senare har den asiatiska skräckfebern hunnit svalna, ersatts av hårdkokta exploitationrysare á la Hostel och alla hemsökta flickor med svart stripigt hår har krälat tillbaka ner i brunnen igen och stängt locket efter sig. Någon måste uppenbarligen ha glömt att informera Sarah Michelle Gellar om den lilla marknadsmässiga detaljen. Men kanske blev hon upplyst ändå till slut eftersom hon väldigt snabbt försvinner ur handlingen och istället lämnar plats åt sin syster. Aubrey som systern heter får alltså det tvivelakti-ga nöjet att åka till Tokyo och tampas med den jamande kattpojken (som jag vill adoptera) och resten av spökfamiljen som vi lärde känna i första filmen.

5:an här som jag satt i betyg på Grudge 2 kan mycket väl vara årets mest generösa betyg och en ren allmosa från det Eklundska hemmet. Det finns vissa förmildrande omständigheter som jag tagit fasta på. Sarah Michelle Gellars korta närvaro till exempel, jag har alltid varit lite svag för Buffy-tösen. Men ska sanningen fram är detta en undermålig produktion sett ur de flesta aspekter. Att man stökar till det och plötsligt förflyttar delar av handlingen till USA och därmed går vilse i parallella manuslinjer går att ha överseende med om man är på förlåtande humör. Men att skrämseleffekterna och hela konceptet känns som en sämre överförd karbonkopia av första filmen är svårare att vifta bort. Ska man uppskatta detta bör man vara riktigt maniskt genrefrälst och helst nära släkt med regissören.

Som ren kuriosa kan jag nämna att när Grudge 2 skulle pressvisas så råkade den pressvisningen sammanfalla exakt samtidigt som Babels pressvisning. Alla andra recensenter hade givetvis bestämt sig för att prioritera Babel och skrattade när jag berättade att jag minsann tänkte gå och se Grudge 2 istället och de skrattade ännu mer när jag bedyrade att Grudge minsann skulle bli mer sevärd. De skrattar antagligen fortfarande.