The Grudge

Den asiatiska skräckvågen hemsöks inte bara flickor i långt svart hår och ryckig gångstil. Den hemsöks även av amerikanska filmbolags iver att göra remakes på originalfilmerna. Denna gången är det Ju-on, första filmen i en omåttligt populär japansk rysarsvit, som skickats till Hollywoods drömfabrik. Den sändes dock tillbaka till Japan ganska omgående. Man behöll den japanska originalregissören och filmen spelades in i Tokyo. Där jobbar Karen (Sarah Michelle Gellar) som hemhjälp i ett hus där det verkar vila en förbannelse. Personer som varit i kontakt med huset dör en efter en. Faller de inte offer för den vitsminkade kattpojken så är det kvinnan med den knarriga rösten som skrämmer livet ur dem. Skrämma livet ur tittaren lyckas filmen dock inte med vilket enklast bevisas med att jag själv uppenbart är tillräckligt mycket vid liv att jag klarar att lämna ett omdöme av den här Sam Raimi-producerade skräckisen. Omdömet blir att den trots en större budget inte överträffar ursprungsfilmen, detta fastän den icke-linjära berättarstilen fungerar bättre än i originalet och skådespelet flyter på utan komplikationer. Sarah Michelle Gellar är betydligt bättre än sitt rykte och jag har inte alls speciellt svårt att föreställa mig henne som en framtida scream-queen.

Tilläggas bör även att det japanska originalet inte på något sätt tillhör den absoluta gräddan av de många utsökta asiatiska skräckfilmer som har bombarderat oss med sömnlösa nätter de senaste åren. Den främsta orsaken står att finna i att regissören Takashi Shimizu inte har den hantverksskicklighet som till exempel regissörskollegan Hideo Nakata (Ringu, Dark Water) har. För er som blev besvikna på betyget kan jag trösta med att jag var snubblande nära att tilldela en 7:a men efter balanseringskonster på hög nivå trillade betyget tillbaka på en 6:a. Jag utesluter inte alls att det kan vara så att The Grudge faller offer för min allmänna frustration över den remake-frossa som drabbat Hollywood där allt med Made in Asia-tryck tvunget ska nyinspelas. Förutom titlar som Ringu och Dark Water så är amerikanska filmatiseringar av Infernal Affairs, My Sassy Girl och Old Boy på gång. Naturligtvis har det sina positiva sidor; originalen uppmärksammas och upphovsmännen får ekonomisk kompensation. Å andra sidan leder det till att, i första hand, amerikanska skräckindustrin inte förnyas utan springer runt i samma inspirationsfattiga hamsterhjul där uppdraget att frälsa genren tillfaller Paris Hilton.

För er som ännu inte har hunnit tröttna på allt vad asiatisk skräck heter rekommenderar jag den thailändska filmen Shutter. Och då snackar vi inte bara en vanlig varm rekommendation, utan en sådan där glödhet lavakokande rekommendation som garanterat inte kommer att göra någon besviken. Men det är bäst ni skyndar er, en amerikansk remake är på väg...