Vilka härliga minnesbilder som dyker upp i frontalloben i samma veva som jag läser titeln. Handen som gungar vaggan från 1992... En av de där bortglömda thrillerpärlorna som jag inte bara ägda på VHS utan även såg kanske lite för många gånger. Jag hade under mitten av 90-talet en riktig sån thrillerperiod där Farligt begär, Ricochet, Breakdown, The Game, Cape Fear och The Hand That Rocks the Cradle... Jag ägde dem alla och minns med stor tydlighet hur perfekt Rebecca De Mornay var i rollen som den psykotiske barnvakten Peyton. Det var ju dessutom ingen mindre än Curtis Hanson (L.A. Konfidentiellt, Wonder Boys) som satt i registolen.
Nu har The Hand That Rocks the Cradle, som allt annats, gjorts om på nytt och storyn är något moderniserad sett till inledande omständigheter men på det stora hela handlar om samma premiss. Stressad karriärmamma anställer barnflicka för att försöka kunna pussla ihop vardagen som stjärnadvokat men det som inleds som ett för hennes familjs skull smart beslut visar sig under tid vara rena rama mardrömmen. Barnvakten Polly är en mordisk, manipulativ ultrabitch och med hjälp av den enda finurliga metoden efter den andra lyckas hon vända familjen mot den stressade mamman, skapa konflikter och avundsjuka samt hjärntvätta hennes åttaåriga dotter.
Nej, denna var inget vidare - tyvärr. Se originalet (igen), istället.
Originalet är (som sagt) en lysande liten thrillerpärla. Inte minst eftersom regin är skarp, manuset välsvarvat och Rebecca De Mornay alldeles lysande i rollen som psychobarnvakten. I nyinspelningen är det Longlegs-stjärnan Maika Monroe som dragit nitlotten att spela psykotisk mördare och det funkar väl ärligt talat inget vidare. Medan Mornay lyckades förmedla ett inneboende raseri uppdämt och kontrollerat av ett enkelspårigt slutmål, lyckas Maika inte med särskilt mycket annat än att se ständigt ledsen och vilsen ut. Hon blir för egen del aldrig läskig eller hotfull på det sättet som mer eller mindre definierade originalet och där faller såklart mycket av filmens hotbild platt.
Mary Elizabeth Winstead (10 Cloverfield Lane, Kate) gestaltar den stressade lyxmamman Caitlin och hon gör det däremot väldigt bra, som alltid. Jag anser i stort sett alltid att vi borde uppskatta Winstead mer eftersom hon utan tvivel är en av Hollywood bästa kvinnliga skådespelare och har så varit en tid nu. I denna film lyckas hon bra med att försöka balansera det stressiga familjelivet med karriären, och lyckas väldigt bra med att uttrycka allt som kommer på köpet med att misslyckas. Hon är en smula neurotisk men försöker dölja det. Hon är en smula svartsjuk men döljer det väldigt väl och mer än lovligt kontrollerande kring sina egna ideal och ideologier, vilket Winstead porträtterar med en mjukhet och mänsklighet som gör hennes mamma filmens enda trovärdiga karaktär. Resten av denna remake är undermåligt, tyvärr. Den känns tunn, platt och väldigt genretypisk.