The Haunting - In Connecticut

Filmen:
En skräckis som handlar om ett hemsökt hus. Det måste vara världens mest uttjatade rysartema men det hindrar inte gänget bakom The Haunting - In Connecticut från att försöka. För att inte bli en lättglömd dussinrulle baseras filmen löst på en sann historia. Med betoning på löst. Jag har sett Discovery Channels dokumentär om fallet och kan intyga att här har det improviserats för fulla muggar. Att promota filmen med att den baseras på en sann historia tycker jag är ett fult trick nu när de tagit sig så stora friheter.

The Haunting - In Connecticut handlar om familjen Campbell som flyttar in i ett gammalt hus i Connecticut nära sjukhuset där deras cancersjuke son Matt behandlas. Men det dröjer inte länge förrän mystiska saker börjar hända i huset. Det visar sig att huset var ett begravningshem där blodiga spiritistiska ritualer utfördes och nu har de döda offren tagit huset i besittning. Den enda som verkar se dem är Matt som förgäves försöker förklara för de andra vad som pågår.

Inledningsvis är The Haunting - In Connecticut lovande. Det klassiska ju-mindre-du-ser-desto-läskigare-upplägget funkar den första kvarten och ett mörkt och slitet hus spär på den klaustrofobiska känslan. Men när spökena väl visat sig faller korthuset. Överraskningsmomenten försvinner och den oerfarna regissören Peter Cornwell föll för frestelsen att köra på väl inkörda knep. Det lånas friskt från alla möjliga skräckklassiker som bland annat Amityville Horror och The Shining. Det finns några riktigt fåniga scener i filmen. Bland annat en duschscen som det är saftig kalkonvarning på.

Skådespeleriet håller ingen vidare klass. Den enda som klarar sig hyggligt är Kyle Gallner som spelar Matt. Virginia Madsen och Martin Donowan som spelar Matts föräldrar är totalt ointressanta och resten får jag kategorisera som onödig utfyllnad. Något jag ofta stör mig på i såna här filmer är de inblandades totala ignorans av varningssignaler, när en vettig människa hade flytt fältet direkt stannar de såklart kvar. Men det hör väl till genren antar jag. The Haunting - In Connecticut är en förutsägbar och tråkig skräckis med ytterst få ljuspunkter.

Bilden:
Bilden i The Haunting - In Connecticut överraskar med finfin skärpa och mycket detaljer. Det märks att filmen är inspelad i år och den är fantastiskt ren och fri från smuts. Men kontrasten är en aning strypt och bilden ser lite kall ut. Färgschemat är som sagt inte det livligaste men det stela och platta färgerna passar in i filmens mörka ton. Svärtan är inget vidare. Det brusar en hel del i mörka partier och drar ned betyget. Filmen levereras på en BD50 med AVC-kodec och formatet är 1,85:1.

Ljudet:
The Haunting - In Connecticut låter precis som en skräckfilm ska. DTS-HD Master Audio-ljudspåret bjuder på tung och snabb dynamik med stora ljudnivåvariationer som gjorde att jag hoppade till ett flertal gånger i soffan. Dialogen är klar och tydlig och välplacerad på de främre högtalarna. Surroundeffekterna är riktigt bra. Det händer saker överallt och små saker som att lövprassel och fågelflax låter oerhört naturtroget. Vid överraskningsmomenten används surroundhögtalarna också flitigt och snyggt. Basen får även den kämpa på och är läckert integrerad i ljudbilden.

Extramaterialet:
Inget extramaterial på denna release.