The Hills Have Eyes

Även om det finns tråkmånsar som hävdar att det bara händer när man är på väg att bli gammal kan jag inte hjälpa att bli lite nostalgiskt gråtmild. Wes Craven, mannen som på 70-talet ensam lyckades få hela censurväsendet att jobba absurda mängder övertidstimmar, är tillbaka på riktigt. Och då menar jag inte tillbaka som regissör, där har han med all önskvärd tydlighet visat med mediokra Red Eye eller varulvssörjan Cursed att han inte har något att hämta. Istället ringer han upp den franska regissören Alexandre Aja och ber honom göra en nyinspelning av en av sina mest omtalade exploitationrullar; The Hills Have Eyes. På villkoret att han själv får producera den. Slutet gott, allting gott. Eller slutet blodigt, allting blodigt beroende på hur man väljer att se det.

Den småkivande helyllefamiljen Carter är på väg till soliga Kalifornien och får tips om en smidig genväg för att korta ner resvägen. Det vill sig inte bättre än att bilen börjar strejka på de dammiga ökenvägarna. Men hjälpen är snart på plats. I form av muterade kannibaler som sedan de överlevt militärens provsprängningar livnär sig på strandade turister. Får ni svårartade déjà vu-upplevelser nu så beror det dels på att storyn är en karbonkopia av 77-års original men även för att upplägget är snudd på identiskt med Motorsågsmassakern och en mängd andra skräckfilmer. Något som naturligtvis inte gör något då detta är en genre som i mångt och mycket bygger på förutsägbarhet och där halva nöjet består av att sitta och bocka av alla obligatoriska ingredienser. Och där andra halvan av nöjet är att sitta och vara lite smygmorbid och spekulera i vilken familjemedlem som blir nästa man till rakning i de vanställda vansinnesmutanternas dödslekar. Själv höll jag tummarna för att Emilie de Ravins karaktär skulle förpassas till det högre molnriket utan att passera gå. Jag älskar TV-serien Lost där hon spelar den jordnötssmörälskande tösen Claire men har svårt för hennes skådespelaruttryck som ser ytterst menlöst ut. Om jag fick som jag ville och blev av med henne? Mina tangenter är förseglade...

Det borde medfölja ett äkthetscertifikat till The Hills Have Eyes som garanterar att oavsett vad man tycker om filmen så lär man få sin blod- och äckelkvot uppfylld med råge. Våldet skildras rått och avskalat där man till skillnad från originalet faktiskt berörs på ett lite annat sätt eftersom stor del av filmens inledning går åt till karaktärsutveckling. På det sättet har Alexandre Aja skickligt och ytterst medvetet gjort att dödsfallen hos varken de missbildade galenpannorna eller familjen enbart blir statistik. Plus blir det så klart även för undulatscenen som var en riktig stämningshöjare. Likaså kändes det som ett fräscht drag att Aja till skillnad från originalet var betydligt generösare med information om själva mutanterna och provsprängningsbakgrunden och därmed fick in en välriktad känga åt USA-regimen.

Hur välgjort det än må vara blir det dock betygsavdrag för det ansträngda slutet som saknar den beslutsamhet som resten av filmen har. Liksom man gjorde i Cravens originalfilm borde Aja valt en kortare och mer avhuggen final i sann exploitationanda istället för den mer traditionella skräckfilmsvarianten som blir fallet här i nyinspelningen. Men skräckfansen jublar och Hem och Skola-föreningarna rasar. Precis som på den gamla goda tiden. Och det om något är ett gott tecken.

DVD:n kommer med en anamorfisk 2:35:1-bild som lyckas mycket bra med att skildra det dammiga ökenlandskapet och alla dess gulbruna nyanser. Två kommentarspår och en mycket välgjord dokumentär om bland annat effektarbetet medföljer också.