The Huntsman: Winter's War

Filmen:
Snow White and the Huntsman var ingen höjdare, direkt. En rätt tafflig fantasyrulle som försökte vara både seriös och svamlig (med dvärgarna som konstant skulle vara roliga) på samma gång utan att egentligen träffa rätt med någotdera. Att sen stirriga Kristen Stewart tuggade på underläppen i huvudrollen gjorde inte saker och ting bättre.

Uppföljaren, som haft det goda omdömet att helt slopa Snövit med tillhörande Stewart från ekvationen, är åtminstone några snäpp vassare. Här ligger fokuset istället på de två överlägset bästa inslagen från förra filmen: Chris Hemsworths jägarfigur och Charlize Therons überondskefulla skurkdrottning. Theron är visserligen inte med sådär våldsamt mycket, filmens stora elaking är hennes kyliga (bokstavligt talat) syrra som styr riket med järnhand, men när Theron väl dyker upp käkar hon scener som om det inte fanns någon morgondag. Hemsworth å andra sidan är spindeln i nätet i berättelsen när vi först får se lite tillbakablickar från när han som pojke började tränas upp till den superjägare som han sen blev i vuxen ålder och därefter lite kärlekstrubbel och brustna hjärtan när det blir strul med jägarbruden som Jessica Chastain spelar i filmen. Allt kulminerar i ett krig mot Emily Blunts elaka syster till Therons karaktär som känns lika delar upprepning från förra filmen som det doftar CGI-gegga a'la The Hobbit.

Inget jättekomplicerat, med andra ord. Men hyfsat underhållande med Hemsworth och Chastain som verkar ha riktigt roligt i sina hjälteroller och har en hyfsad kemi sinsemellan. Varför de ska envisas med att köra skotsk accent, som kommer och går under filmens gång, är dock högst oklart - och nåt så fruktansvärt onödigt. Humorn är fortfarande med på ett hörn och funkar något bättre än i föregångaren, inte minst för att de störiga dvärgarna nu decimerats till två stycken istället för sju, vilket känns oerhört välkommet. Annat är mer oavsiktligt underhållande. Som Liam Neesons krystade voice-over som låter skrämmande likt något ur Desperate Housewives och det faktum att Blunt känns lite väl mycket som Elsa i Frost mellan varven.

Fransmannen Cedric Nicolas-Troyan som står för regin har också ett fint öga för det visuella. The Huntsman: Winter's War är bitvis nästan löjlig snygg att vila ögonen på med ett urtjusigt foto som dock sabbas en gnutta när det grötas på med för mycket CGI i stridsscenerna.

The Huntsman: Winter's War är i slutändan inte mycket mer än en halvdan fantasyrulle som knappast är något som kommer parkera i min Blu-rayspelare igen, men klart bättre än föregångaren är den i alla fall och i brist på annat funkar den absolut att slötitta på.

Räkna inte med något speciellt bara.

Bilden:
Skärpan i den här Blu-rayutgåvan är så kristallklar och imponerande att det känns som att man kan urskilja varenda liten por på varenda liten skådespelare som dyker upp under filmens gång. Otroligt imponerande. Minst lika bra är de läckra färgerna som briljerar lika mycket i kalla som varma toner, medan svärtan är sådär mustigt mörk som man alltid hoppas på när man petar in en Blu-rayfilm i spelaren.

Bilden är i formatet 2.39:1.

Ljudet:
Inte heller här finns det något att klaga på. Ett kraftpaket utöver det vanliga som får actionscenerna att komma till liv på ett strålande sätt med precisa panoreringar och mullrande basinslag. Även i lugnare scener bjuds det på fina ljudmoment med subtila surroundeffekter och bra dialoger.

Extramaterialet:
Ett rätt trist kommentarspår med regissören, några kortare featurettes, gag-reel och möjligheten att se filmen i förlängd version som ärligt talat inte tillför särskilt mycket till berättelsen.