The Hurt Locker

Filmen:
1893 fick kvinnor rösträtt för första gången. 1903 delades det första Nobelpriset ut till en kvinna. 2010 delades den första Oscarsstatyetten för bästa regi ut till en kvinna. Utvecklingen går framåt och feministerna jublade förstås lite extra när Kathryn Bigelow, James Camerons gamla ex-fru, under årets Oscarsgala klev upp på scenen för att ta emot en guldgubbe för hennes regiinsats i hyllade krigsfilmen The Hurt Locker. Själv muttrade jag mest surt över att det fanns några (läs; Tarantino och Cameron) som förtjänade statyetten mer än henne.

För hur man än vrider och vänder på saken, så är inte The Hurt Locker någon märkvärdig film. Inte alls. Visst, kriget i Irak är ett känsligt ämne att göra film om. Inte bara politiskt, utan också rent biljettförsäljningsmässigt. Jänkarna vill helt enkelt inte se filmer om kriget de bekämpar mot irakierna. Det var alltså modigt av Bigelow och de andra personerna bakom den att våga sig på ett projekt som på förhand hade nästintill alla förutsättningar i världen att misslyckas. Credd för det.

Och The Hurt Locker är en stundtals helt briljant skildring av galenskapen i krig där en adrenalinsökande galning på bombdesarmeringsenheten leker cowboy med de hemmasnickrade bomberna på sätt som får oss tittare att svettas rejält. Det är i dessa ögonblick som Bigelows film verkligen glänser. Man känner nerven, man oroar sig och det hela känns som en ganska så målande bild av hur skadade många blir under krig.

Men sen visar den upp ett helt annat ansikte och i vissa ögonblick gränsar den till att vara rent idiotisk. Vältränade soldater missar sånt som man lär sig redan i grundutbildningen, grabbarna som desarmerar bomber saknar helt väpnat understöd under deras arbete på de erkänt farliga gatorna i Irak och på äkta 80-talsactionmanér skjuter man löjligt många skott med pistoler utan att behöva ladda om. Det är en sak om Arnold gör det i Terminator-filmerna, men när det händer i en film av den här typen slår det enorma hål på den realism som man eftersträvar.

Jeremy Renner är bra i huvudrollen som heltokig bombtekniker och Bigelow glänser till ibland med ett läckert filmspråk som ger The Hurt Locker en febrig nerv som passar den perfekt, men hon förlitar sig lite väl mycket på skakiga handkameror och slow-motioneffekter, vilket i slutändan gör The Hurt Locker till en film som är mer snygg än vad den egentligen är bra.

Bilden:
Bilden är medvetet brusig som så många andra krigsfilmer idag för att ge den en skitig och rå känsla, men bjuder ändå på en hiskelig detaljrikedom i såväl för- och bakgrunder samt en underbart djup svärta. Mängden detaljer som kommer med den oklanderliga skärpan är häpnadsväckande. Sprickor i gatstenar, svettpärlor och dammiga bomber. You name it, det är fantastiskt att titta på alla smådetaljer i The Hurt Locker.

Färgerna är dämpade och går mest i brunt/grått/sandfärgat, men det är välmixat hela vägen och man får nästan leta med lupp och förstoringsglas för att hitta någonting att anmärka på.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 1.85:1.

Ljudet:
DTS-HD MA 5.1-spåret är av mycket god kvalitet med ett otroligt tryck i basen, urläckra surroundeffekter och kristallklara dialoger från början till slut. Man får hela tiden känslan av att befinna sig mitt i händelsernas centrum med bomber som exploderar, skott som avlossas och helikoptrar som svischar förbi ens öron. Det är en underbar ljudmix som kommer ge alla som investerat i en bra ljudanläggning rejält med valuta för sina pengar.

Extramaterialet:
Här har man snålat rejält. Ett fjuttigt kommentarspår med Bigelow och manusförfattaren Mark Boal där man pratar lite kring svårigheterna att göra filmen, men också hur nöjda man är med slutresultatet. Det är ett ganska tråkigt spår att traggla sig igenom där pauserna mellan snacket är störande långa under många stunder. Här finns också en bakom kulisserna-featurette på 12 minuter där man pratar om kriget i sig, regissören Bigelows speciella stil och annat som rör filmen. Hyfsat intressant, men inte tillräckligt.