The Iceman

Filmen:
Den makabra historien om Richard Kuklinski, också känd som "The Iceman", har berättats tidigare både i HBO-producerade dokumentärer och böcker. Här gestaltas den känslokalle yrkesmördaren av en fullkomligt strålande Michael Shannon i vad som kunde ha blivit en riktigt spännande film, men som mest känns som ett stycke lösryckta scener ur Kuklinskis liv där man aldrig riktigt vågar fördjupa sig i de mekanismer som driver huvudpersonen.

Historien i sig är väldigt intressant: Kuklinski hävdar att han dödade över hundra människor som torped åt gangstern Roy DeMeo under en period på 30 år. Samtidigt levde Kuklinski ett vanligt familjeliv i en idyllisk förort i New Jersey med fru och barn, tills den dag polisen grep honom under dramatiska former utanför sitt hus. Familjen var fram tills dess helt ovetande om Kuklinskis mordiska förehavanden.

Som film betraktat är The Iceman ett ganska klassiskt thrillerdrama. Vi har sett det mesta förut. Ray Liotta kan vid det här laget spela gangster i sömnen och gör en rutinartad men ändå godkänd insats som Roy DeMeo. Winona Ryders hustrukaraktär Deborah agerar mest naiv och oförstående genom hela filmen. Den största överraskningen hittar vi i Vänner-tönten David Schwimmer som faktiskt lyckas leverera som misslyckad gangster med mäktig mustasch och dåliga klädval. Slutligen har vi Michael Shannon som känns helgjuten som fullkomligt samvetslös, iskall yrkesmördare som inte tvekar att skjuta en oskyldig hemlös på öppen gata upprepade gånger bara för att han ombeds göra det. Hans empatilösa framtoning och svarta blick borrar sig nästan genom teverutan i vissa scener.

Filmens främsta svaghet ligger i att den aldrig riktigt griper tag. Historien i sig är spännande men sättet den berättas på är inte det. Jag får aldrig någon klar inblick i hur Kuklinski tänker eller vad som driver honom. Han mördar folk. Får vredesutbrott. Frun Deborah förstår ingenting. Det pågår rävspel inom gangsterkretsarna. Det intrigeras och polisen bedriver omfattande undercoverarbete. Det duttas lite här och var men jag saknar sammanhållning och känsla av klimax. Det är fortfarande ingen dålig rulle, men förtjänsterna ligger främst hos huvudrollsinnehavaren och det intressanta grundmaterialet. Vill du veta mer om Richard Kuklinski rekommenderar jag att du hellre spanar in HBO-dokumentären The Iceman Tapes: Conversations with a Killer.

Bilden:
Tyvärr är bildkvalitén riktigt tråkig. Färgerna ser urtvättade och bleka ut, både under utomhusscener som under dagtid och mörkare interiörscener. Svärtan är grådaskig och ofta för ljus. I överlag är bilden lika kylig som Richard Kuklinski själv. Det går förstås att hävda att bilden ska återspegla stämningen, men här känns det bara som en dålig ursäkt.

Bilden har formatet 1.85:1

Ljudet:
Bättre än bilden, helt klart. Vi får ett Dolby TrueHD 5.1-spår som kanske aldrig får oss att höja på ögonbrynen nämnvärt, men som levererar dialog, ljudeffekter och musikspår med bra balans, med lite extra tryck i de (få) intensiva scenerna.

Extramaterialet:
Inget alls.