The Iron Claw

Det märks att regissören Sean Durkin inte skrivit manus tidigare. Det märks rätt tidigt i streamingaktuella The Iron Claw att hans seglivade passionsprojekt (som efter 15 år tragglande nu äntligen blivit av) saknar den mänsklighet och det djup som ett drama av den här magnituden kräver. Trots detta är det här en sevärd film, om inte annat så enbart för att Zac Efron gör sitt livs roll.

The Iron Claw baseras på den sanna historien om familjen Von Erichs vars elaka farsgubbe var en framgångsrik WCCW-fribrottare och ägare av den för sin tid lokala wrestling-organisationen under Amerikas färgglada 70-tal. Fritz pressade in fyra av sina fem söner in i showbrottningen med ledorden att om de alla blev tillräckligt starka, tekniskt skickliga och välkända - skulle inget dåligt kunna hända familjen i stort, någonsin igen. Inget hade kunnat vara mer fel.

Fritz sätter stor press, har skyhöga krav och tillåter inga misslyckanden vilket innebär att han ignorerar de skador både fysiskt och mentalt som sönerna drar på sig och flertalet gånger förklarar för dem att deras problem, är deras - och inte hans. Det blir ofta skoningslöst och tragiskt, inte minst när dödsfallen börjar inträffa. Problemet här är att Durkin känns för insatt i Von Erichs tragiska historia, för investerad och för fokuserad på tragiken att han på något sätt, längs vägen, glömmer bort alla de nyanser som här hade krävts. Durkins manus erbjuder gott om "skyll-på-föräldrarna"-scener som förvisso är förjävliga att se på, men aldrig backas upp av motiv eller mänsklighet, utan bara som kvicka, raska sätt att göra stämningen mer och mer förjävlig.

Inte blir det bättre heller av att Durkin aldrig dyker djupare i vare sig sorg eller saknad utan bara filmar ett par kvicka tårar och sen slungar fram fem eller sex scener där sönerna i familjen skyller på en slags påhittad förbannelse. Som en emotionell utväg att slippa hantera insidan av problemen. Det blir ytligt och lite snabbspolat... Det blir ensidigt. Räddar många scener gör dock Efron som trots plastiksabbat ansikte förmedlar mer känslor än vad manuset innehåller och som kämpar krampaktigt för att förmedla något slags djup i sin sorgsna figur.

The Iron Claw är tung, mörk och det finns absolut delar som fungerar men överlag är det en allt för ytlig porträttering med alldeles för platta karaktärer för att tragedin verkligen ska gripa tag.