The Jacket
Oscarsvinnaren Adrien Brody spelar godhjärtad krigsveteran i Mayburys haussade thriller
Få känner nog till John Mayburys förra film, Love is the Devil, men en som gör det och gillade den är Steven Soderbergh. Han och kompisen George Clooney värnar tydligen om annorlunda och angelägen kvalitetsfilm, och ville gärna se avantgardekonstnären/filmaren Maybury regissera detta stycke film, som är av det mer märkliga slaget.
Adrien Brodys karaktär, Gulfkrigsveteranen Jack Starks som efter en skottskada i huvudet lider av minnesproblem, blir åtalad för mord. På grund av hans tillstånd sedan kriget döms Jack till rättspsykiatrisk vård och hamnar på en anstalt där han av en excentrisk psykolog nattetid blir drogad och utsatt för ett högst suspekt psykologiskt experiment. Under dessa nattliga tilldragelser ser Jack syner och händelser som han tar med sig till sitt vakna tillstånd. I experimentet upplever Jack framtiden och tycker sig kunna förändra tidens gång och det som komma skall, bland annat hans egen död. På andra sidan träffar han Jackie som blir en av de betydelsefulla pusselbitarna som måste sättas in på rätt plats.
The Jacket är kusligt kall, klaustrofobisk och konstnärlig, och är långt ifrån en lättillgänglig film. Men tack vare skådespelarnas starka insatser och skicklig klippning behåller filmen mitt intresse under den en och halva timmen som den pågår. Den smått legendariska musikproducenten och låtskrivaren Brian Enos suggestiva musik hjälper även den självklart till att locka in och ta tag i tittaren.
Om man ska försöka sig på en kort förklaring om filmens karaktär känns den som en blandning av Manchurain Candidate och den smått fantastiska Eternal Sunshine of the Spotless Mind. The Jacket är även en av dessa nya filmer som utforskar det mänskliga psyket och som gärna tar språng fram och tillbaks i tid och rum, såsom Memento, Donnie Darko, Butterfly Effect etc.
The Jacket är en okej film, men dröjer sig inte kvar länge i mitt psyke och lämnar mig, till skillnad från nyss nämnda filmer, tämligen oberörd, tyvärr. Som film töjer den inte några gränser trots stor kreativitet, men är ett skickligt mångbottnat hantverk...




