En glad nyhet. Barnen är tydligen okej. En mindre glad nyhet. Oscarsjuryn är uppenbarligen inte det. För hur förklarar man annars att The Kids Are All Right fick sig en Oscarsnominering för bästa film, bästa manus (!) samt i ett par andra tunga kategorier? Det känns bara mer och mer bisarrt ju mer man tänker på det. Ungefär som om I Love You, Philip Morris skulle blivit nominerad.
Det här är den kvinnliga versionen av den skräpfilmen, men utan några turer i fängelse och slapstick med gummiansiktet Jim Carrey. Annette Bening och Julianne Moore spelar ett gift par som har två barn tillsammans, mamma-mamma-barn, en familj som inte är som alla andra (enligt den kristna tron och yada, yada, yada) och som stöter på bekymmer när barnen vill veta vem deras pappa egentligen är. In kliver spermadonatorn Paul som ruckar om familjen till grunden med sitt lättsamma livsnjutarsätt. En av kvinnorna i huset blir lite sugen på honom och Paul själv får direkt jättebra kontakt med barnen. Ska mamma-mamma-barn i slutändan förvandlas till mamma-pappa-mamma-barn? Det kvittar då karaktärerna aldrig får något fäste hos mig som tittare, det är tomma skal där skådespelarna och regissören verkar ha helt olika uppfattningar om vilken väg man ska gå.
Manusförfattarna Lisa Cholodenko och Stuart Blumberg vill med The Kids Are All Right lyfta fram hur en kärnfamilj på 2000-talet kan se ut, men det här känns mer som en dålig karikatyr av ett samkönat förhållande där man aldrig riktigt kan bestämma sig ifall det är en tramsig sexkomedi som söker efter billiga skratt eller ett allvarligt familjedrama man vill bjuda tittarna på. Hela filmen är ett enda långt osmidigt hoppande mellan genrer som i slutändan bara känns rörigt och osammanhängande. En film som, säkerligen oavsiktligt, mer driver med sina karaktärer än gör de rättvist porträtterade. Det är svårt att veta hur det egentligen ligger till eftersom man aldrig bestämmer sig för vilken ton filmen ska hålla.
Cholodenko, som också står för regin i filmen, har heller ingen koll på skådespelarna och det känns många gånger som att visionerna mellan skådisarna och henne skiljer sig markant. Bening är det värsta exemplet. Hennes karaktär är en kontrollfreak som går omkring med en bister uppsyn genom hela filmen, en person som är svår att fatta tycke för, ändå målar Cholodenko upp henne som en karaktär man ska skratta med och ha lida med om vartannat. Det funkar liksom inte. Bening är riktigt, riktigt medioker (precis som resten av ensemblen) i The Kids Are All Right och hennes Oscarsnominering för bästa kvinnliga huvudroll är ett enda stort skämt.
Precis som resten av The Kids Are All Right.