The Killer (Netflix)

Jag ska inledningsvis bara försöka informera dig om hur det står till mellan mig och herr David Fincher. Vi är nämligen vänner. Nära, täta kompisar som känt varandra länge och på regelbunden basis hyllar varandras jobbinsatser. Eller nej, det där blev fel. Helt fel. Fincher vet inte riktigt vem jag är och har ingen aning om vilket nonsens det är jag i textform sprider på daglig basis men jag känner honom, väl. Eller ja... Nä. Det där blev fel det med. Jag känner såklart inte David som person men jag är vad många skulle välja att kalla Fincher-Fanboy. Jag älskar The Game. Jag älskar Seven. Jag älskar Fight Club. Jag älskar Gone Girl. Jag älskar Mindhunter. Jag älskar The Social Network och därmed är det väl inte svårare än att om du inte gör det - kan du trimma bort en, eller två betygspinnar här. För Fincher är min husgud, helt enkelt.

The Killer är baserad på den franska serietidningen Le Tueur (Jacamon / Matz) och handlar om en namnlös lönnmördare gestaltad av Michael Fassbender som i den inledande scenen inväntar hotellincheckning av en "måltavla" som av skäl som aldrig avslöjas ska mördas. Jobbet går snett, det skiter sig riktigt ordentligt och mördaren tvingas fly i vild panik. När hans uppdragsgivare sen försöker sopa igen eventuella spår genom att anlita två andra lönnmördare som beordras förpassa vår namnlösa assassin till dödsriket. Det blir aldrig särskilt våldsamt (minus en riktig holmgång inuti ett hus i Florida) men det är alltid fascinerande intressant och ursnyggt.

Fassbenders iskalla mördare är lika kalkylerande som intelligent och som han själv beskriver lever han enligt ett fåtal enkla regler och förhållningssätt till det mycket krävande arbetet att resa land och rike runt och döda andra människor. Hålla sig till planen. Aldrig avvika. Aldrig improvisera. Lite inte på någon. Gör inget som du inte får betalt för. Känn ingen empati. Fincher bygger här upp en otroligt stilren noir-värld dränkt i månsken och det där flimrande ljuset från lysrörsarmaturer inuti det halvfärdiga kontorslandskap där mördaren gömmer sig.

Filmen som helhet berättas enbart utifrån mördarens perspektiv och det är en inblick i ett liv utan relationer utöver sin uppdragsgivare och de offer han tar ihjäl, som vi får kliva in i. Mycket handlar om att smälta in i mängden. Använda folksamlingar och utseendemässig anonymitet som förklädnad. Mycket går ut på att vänta. Speja. Vänta. Spana. När det sen hettar till är det ofta sådär iskallt, realistiskt odramatiskt vilket naturligtvis är raka motsatsen till hur det brukar se ut i den här typen av thrillers annars. Det blir inga 800 meter långa sniper-kills här, inga biljakter eller hopp mellan hustak. Glöm karatesparkar eller bazookas, också. Fassbenders mördare föredrar ljuddämpad Glock tack vare dess pålitlighet och relativt lätta vikt. Han är systematisk, ultranoggrann, försiktig och rutinerad på ett sätt som gör att jag tror på karaktären utan tvivel eller tveksamheter. Fassbender är mycket bra här.

Erik Messerschmidt (Mank, Mindhunter) står för fotot och det är den kanske bästa delen av den här filmen. Varenda bildruta skulle gå att rama in och på det sättet som han (plus Fincher) nyttjar det naturliga ljuset från gatlyktor, ficklampor och strålkastarljus från förbipasserande bilar - är inget annat än superläckert. Men hur bra är den då... Egentligen? The Killer är inte Finchers finaste stund. Långt ifrån. Slutet känns avsnoppat och jag hade velat se mer här, en djupare inblick. Det är dock en iskall, supercool, ultrasnygg thriller som underhåller och fascinerar.