The Killer's Game (Apple TV+)

En ytterst framgångsrik men ensam och kärlekskrank lönnmördare positionerad i Budapest går till doktorn efter ett par månader av extra jobbiga omgångar av huvudvärk och yrsel. Väl där och efter att fått kraniet röntgat får lönnmördaren beskedet att han har som mest tre månader att leva då han åkt på en superdödlig nervsjukdom. För att hans nya flirt Maize ska kunna få ut pengarna ur hans livförsäkring kan han inte stoppa pistolpipan i gommen och blåsa av utan måste dö på annat vis vilket såklart leder honom till att ta sina besparingar och lägga dem på ett kontrakt som innefattar hans egen avrättning.

12 stycken rivaliserande, konkurrerande lönnmördare från alla möjliga delar av världen tackar ja till uppdraget, reser till Budapest för att döda vår numer förälskade mysnisse men precis i samma veva som de anländer, ringer lönnmördarens doktor och meddelar att han läst fel. Han var och är inte sjuk. Han kommer inte att dö. Han är istället kärnfrisk och ombeds leva och frodas tills hög ålder slutligen får honom att somna in. Lönnmördaren har nu naturligtvis försatt sin egen bakdel i en "värld av smärta" eftersom han inte kan avbeställa sitt eget lönnmord, inte fly och inte vill dö. Han är ju frisk! Och förälskad! Den enda utvägen för vår lönnmördare är att lönnmörda alla de 12 lönnmördare som avser att lönnmörda honom. Lönnmörda lönnmördare, borde kanske den här filmen ha hetat på svenska. Eller "Lönnmördaren som lönnmördade lönnmördare som ville lönnmörda honom".

Jag vill inte vara nedrig här men att det krävts fyra (!) stycken välbetalda Hollywood-manusgubbar för att skriva den där storyn, är fullständigt absurt. Jag säger inte att varenda puckad popcorn-rulle (med före detta inoljade wrestlingstjärnor som The Rock, Cena eller som i det hör fallet; Bautista) måste anamma Shakespeare. Det behöver knappast vara highbrow för att underhålla, särskilt inte när sådana pretentioner aldrig funnits, här. Men fyra manusförfattare för att skramla ihop dialog som "You kill people? That's what an assassin is" måste hur vi än vänder och vrider på det anses vara i det närmaste bisarrt.

Det finns utöver frustande furiös, blodig och skickligt planerad action en vilja att låta forna WWE-stjärnan och trägubben Bautista visa upp en "mjukare sida" av sig själv. Skådespela lite, på riktigt. Den delen av den här filmen är värdelös. Riktigt, riktigt, riktigt värdelös. När Bautista med sina orörliga stelfrusna Restylane-pumpade plastikläppar ska försöka spela plågad, ensam, utelämnad eller oroad - Känns det lite som ett skämt. Han förmedlar inte en enda riktig känsla på ett sätt som blir trovärdigt och när han via sin aningslösa gissningsdoktor får beskedet att han alldeles strax ska dö, vet han inte riktigt vad han ska göra. Han tittar bort, blinkar, tittar upp, blinkar lite till och sen är scenen över. Jag gillar Dave Bautista i Guardians och jag gillar honom i Blade Runner 2049 men han borde verkligen inte satsa på att bli en "seriös dramaskådespelare" som han nu i flertalet intervjuer sagt att han aspirerar att bli. För det kommer aldrig att ske. Lika lite som jag kommer att hålla workshops i perfekt tålamod eller sadla om till trädgårdsskötare, lika lite bör denna "brute" till man försöka bli något annat än en stor, svettig hög med explosiva muskler.

Musklerna nyttjas fullt ut när det hettar till i The Killer's Game och en smula förvånande är actionpartierna ordentligt blodiga och råa. Filmen i sig försöker vara lika stora delar Kill Bill som John Wick och lyckas inte särskilt väl med någon av dem, men det finns lönnmord här som är riktigt roliga att titta på. Armar sluts av, ben bryts av på mitten och det bankas ur tänder på löpande band. Bautista har, trots hög ålder och en smula låg output sett till tempo och intensitet, en särskild karisma i samtliga slagväxlingar som är svår att värja sig mot och när han dunkar sönder japanska ninjor som om de vore pappfigurer, skrattar jag gott. The Killer's Game är dålig och rocom-bitarna är som sagt usla, men det är ändå en rätt underhållande actionbagatell dränkt i genrens mest trötta klyschor.