The Last Exorcism

Filmen:
Många har försökt att klämma fram exorcist-filmer som inte efterapar originalet allt för mycket, men som samtidigt har kvar samma grund. Ingen har lyckats. Skam den som ger sig. Eli Roth med den slafsige Hostel 2 i bagaget gav sig in i det här illavarslande projektet. Han är inte känd för att vara sparsam med blodet men i det här fallet har Eli ändrat riktning. Mer fokus på psykologisk skräck och mindre på uppenbara klichéer med tillhörande blod och våld.

Cotton Marcus (Patrick Fabian) titulerar sig som demonutdrivande präst och affärerna går lysande. Han tror själv inte alls på de tokstollar som påstår sig vara besatta och med diverse tricks och lurendrejeri får han sina kunder att tro sig vara befriade, alla nöjda, alla glada. För att visa hur han jobbar och avslöja sitt fuskjobb tar han med sig ett dokumentärfilms-team till en sista klient. Pappan i familjer Sweetzer på en gård långt ute på landet påstår att hans dotter Nell (Ashley Bell) är besatt av djävulen och vänder sig i frustration till den populäre demonutdrivaren. Men hans välanvända metoder funkar inte den här gången.

Producenten Eli Roth och regissören Daniel Stamm ska ha en eloge för att de inte fullkomligt trillat i klichéfällan. De bygger upp filmen på det gamla klassiska sättet med suggestiv psykologisk stämning som skrämmer utan massa blod och slafs. Vi får se antydningar till huvudvridning men slipper lyckligtvis kaskadspyorna, väggklättringarna och andra exorcistklichéer. Skådespeleriet är inte heller helt fy skam och trots en del amatörmissar bidrar de okända ansiktena till att höja trovärdigheten.

The Last Exorcism ska föreställa en fejkdokumentär men den genuina känslan infinner sig aldrig. Det känns konstgjort och riktigt läskigt blir det aldrig. En känsla av deja vu infinner sig också efter en stund. Det börjar bli tjatigt likriktat i filmer där folk är besatta och satan där nere måste ha riktigt dålig fantasi när han gör samma sak om och om igen. Finalen är också något av det mest skrattretande jag sett på år och dar och får mig att undra om de skämtar med mig. Eli Roth och Daniel Stamm skakade både liv i den sömniga genren och dödade den på samma gång, onödigt. Bristerna i The Last Exorcism är för stora för att jag ska kunna förlåta dem.

Bilden:
Bildmässigt är The Last Exorcism en blandad kompott. Dagsscenerna briljerar för det mesta med hög detaljnivå och fint djup i bilden. Färgerna är också fylliga och naturtrogna. Men bildkvalitén varierar något otroligt. Från att ena stunden vara snuskigt skarp och brutalsnygg är den suddig och platt i nästa. Svärtan är inte heller något vidare. Bilden lider i de flesta scener av black crush och det ser oförsvarligt brusigt och sunkigt ut. Filmen levereras på en BD50 med AVC-kodec och formatet är 1,78:1.

Ljudet:
En viktig detalj i totalupplevelsen är ljudet. Den kanske viktigaste aspekten är dialogen, den ska låta tydlig och så klar det bara går. I en skräckfilm är dynamiken också mycket viktig. Den ska ha ett stort spann och överraskningsmomenten ska vara tydligt definierade. Det har de lyckats med. DTS-HD Master Audio ljudmixen levererar på de flesta punkter och lämnar lite i övrigt att önska. Kanske kan man klaga lite på det sporadiskt använda surroundkanalerna, men det är en petitess. The Last Exorcism låter riktigt bra.

Extramaterialet:
Inget extramaterial.