Det är visserligen inte hela sanningen, men på sätt och vis är ändå The Last House on the Left en Ingmar Bergman-film goes tortyrporr. För det är faktiskt den gamla ångestfarbrorn Bergman som i mångt och mycket stått för grundkonceptet då Wes Craven lånade en hel del från Bergmans film Jungfrukällan (som i sin tur bygger på någon gammal medeltidshistoria) när han gjorde sin omtalade skräckfilm på 70-talet.
Det här är nyinspelningen på Cravens gamla klassiker med Bergmangrunden intakt där en ung flicka tillsammans med hennes kompis våldtas och lämnas för att dö ute i skogen av ett gäng med synnerligen obehagliga människor som efter dådet söker skydd från ett oväder i ett hus inte alls långt ifrån platsen för övergreppen. Problemet är att huset ägs av mamman och pappan till den ena flickan, vilket inte bäddar för något vidare myspys när sanningen sedan uppdagas och elakingarna får smaka på sin egen medicin när föräldrarna visar hur långt dem är villiga att gå för att hämnas sin dotter.
Likheterna med Bergmanfilmen slutar dock vid själva grundkonceptet och istället för ångestladdade scener med Max von Sydow som pappa i familjen, så bjuds man här på brutala våldsscener och en evighetslång och väldigt stark våldtäktsscen som får en att hata förövarna så till den milda grad att man faktiskt sitter och jublar när föräldrarna väl bjuder på lite vedergällning. Tony Goldwyn och Monica Potter är fantastiska som föräldrarna i filmen, deras förvandling från lugna idealföräldrar till mördande hämnare i klass med Charles Bronson i sitt esse är ljuvligt att titta på, det är starka scener med många moraliska frågeställningar.
Hur långt är man villig att gå för att hämnas en familjemedlem? När går man egentligen över gränsen till att själv bli en lika hemsk människa som människorna man hämnas på? Förmodligen aldrig eftersom det krävs mycket för att bli lika hemsk som Garret Dillahunts karaktär Krug, ledaren för gänget tillika en av senare års läbbigaste psykopattolkningar. Överlägsen David Hess hypade prestation i originalet från -72 och en av filmens i särklass bästa inslag. Dillahunt äger varenda scen han medverkar i.
Men det är främst våldet som folk kommer att komma ihåg av filmen. Här sparas det definitivt inte på äckelpäcklet och scener där fingrar kapas, där blodet sprutar och där huvud exploderar är inte alls ovanliga att stöta på under filmens gång. Om man har svårt för våld, då kommer man att ha det riktigt jobbigt att ta sig igenom The Last House on the Left. Regissören Dennis Iliadis ser nämligen till att hela tiden filma våldsamheterna på ett sätt som inte lämnar mycket åt fantasin. Vissa kanske skulle kalla det för banalt effektsökeri för att dölja bristerna i filmen, själv skulle jag kalla det för att vara trogen originalets råa natur samtidigt som man anpassat sig för dagens härdade filmpublik där grafiskt våld närmast är ett krav när det kommer till skräckfilm.
The Last House on the Left är långt ifrån någon perfekt film, den har sina brister i form av skådespeleriet från de yngre skådespelare och den överdrivet (och överspelande) onda tjejen bland elakingarna, men också i det något tillrättalagda slutet som känns lite väl enkelt i sammanhanget. Fördelarna överväger dock nackdelarna och på det stora hela är The Last House on the Left en rå och riktigt obehaglig skräckfilm som överträffar originalet på precis alla plan.
DVD:n från Universal innehåller den oklippta versionen av filmen och har bra bild- och ljudkvalité samt extramaterial i form av en bakom kulisserna-featurette och några bortklippta scener.