The Last Song

Filmen:
Det är ingen hemlighet att jag är en romantiker. En sån där hopplös jävel som tror på kärlek vid första ögonkastet och som alltid tycks smälta när jag ser en romantisk komedi. Som hör fågelkvitter och skönsång när jag tittar på en vacker tjej. Jag tror på kärleken. Jag tror på lyckan. Jag är en sucker.

Men jag tror inte på The Last Song med Miley Cyrus i huvudrollen. Det här är inte romantik, det här är en plastig och konstlad fjortisrulle där Cyrus spelar rebelliska tonårsdottern Ronnie som har en ansträngd relation till sin pappa (Greg Kinnear) och hur de båda försöker lappa ihop sin trasiga relation genom att använda sig av musik som symbol för att de har någonting gemensamt. Ronnie förälskar sig samtidigt i en kille med muskulös överkropp och allmänna Mr Perfect-vibbar som blir hennes första riktiga kärlek, men relationen är inte den enklaste och innan paret verkligen kan bli lyckliga, så kommer det att bli ett par svartsjukedraman, bråk och annat elände som sätter käpparna i hjulen.

Last Song faller först och främst på Miley Cyrus. Denna vedervärdiga aktris som aldrig någonsin lyckats leverera någonting som ens kan misstas för att vara dugligt (och ändå har man mage att kalla henne för "begåvad" på fodralet) är helt fel för rollen som rebellisk tonårsdotter. Cyrus skrynklar ihop sina läppar för att se sur ut och korsar sina armar över bröstet gång på gång i någon form av tragisk missuppfattning att det är så man gör när man är rebellisk. Det är som att se Hannah Montana leka tuff - utan peruk, men med precis samma hopplösa uselhet.

Det blir inte bättre av att karaktärerna är skrattretande/omöjliga att tycka om på alla sätt och vis. Ronnie är bortskämd och orättvis i sina utbrott mot den hunsade pappan samtidigt som hon beter sig som en lågstadieelev när hon umgås med den hunkiga grabben hon förälskar sig. Ena stunden är de båda tillsammans, bara för att i nästa scen göra slut för att någon sagt någonting hemskt om honom (som inte ens behöver vara sant) och sen blir man tillsammans igen när hon inser att hennes liv är så hemskt utan honom. Tanken är kanske att man ska bli ömsom glad och ömsom ledsen över parets on-and-off-förhållande, men sanningen är att man inte kunde bry sig mindre.

Det enda man tänker på (mellan alla suckar och våldsamma avgrundsvrål) när man ser The Last Song är vad man ska göra efter att man sett klart eländet. Ska man klippa tånaglarna eller ska man lägga sig platt på golvet och bara stirra upp i taket en stund? Allt låter mer lockande än att behöva genomlida det här sorgligt misslyckade försöket till film ännu en gång. The Last Song är inte bara fylld av usla skådespelare som gestaltar platta/tomma karaktärer, den är också amatörmässigt regisserad och utan någon tillstymmelse till personregi. Det är som att skådespelarna haft fritt fram att göra precis som de själva vill, vilket visar sig vara en fruktansvärd korkad idé så fort man ser Cyrus när hon skrynklar ihop sina läppar och försöker se cool ut.

The Box och Clash of the Titans kan andas ut. The Last Song är årets hittills sämsta film.

Bilden:
The Last Song ser i alla fall bättre ut rent bildmässigt än vad den är rent innehållsmässigt. Skärpan är bra med riktigt starka findetaljer i närbilderna, men med lite mer tveksamheter när det gäller objekt lite längre bort i bilden, då blir det plötsligt lite suddigt och lite för mjukt i kanterna. Färgerna är däremot klockrena med en ganska dämpad färgpalett och en riktigt stark svärta som har mustiga och levande skuggor. Polariseringar och annat elände hålls till ett minimum genom hela filmen.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 2.35:1.

Ljudet:
Ett bra, men ganska anonymt och tråkigt DTS-HD Master Audio 5.1-spår där dialogerna är felfria och surroundeffekterna känns stabila (varken mer eller mindre) under hela föreställningen. Kanske att man hade kunnat kräma på med lite mer kraft under scenerna som utspelar sig utomhus vid vattnet och kanske att man hade kunnat engagera de bakre högtalarna lite mer i scener där det faktiskt finns anledning att göra det hela mer dynamiskt och levande. Musikinslagen är välmixade, om än tragiska att se/lyssna på när Miley Cyrus tar sina obligatoriska sångögonblick.

Extramaterialet:
The Last Song är enligt filmfodralet fullspäckad med "extramaterial som du inte vill missa". Jag har en känsla av att det inte riktigt stämmer in på majoriteten av oss som skriver/läser recensionerna på Gamereactor. Själv kunde jag inte bry mig mindre om man hade skippat den bedrövliga musikvideon med Cyrus som inkluderats eller om man helt och hållet hade skippat det sömnframkallande kommentarspåret med den torra brittiska regissören Julie Anne Robinson och en av medproducenterna till filmen där man bara babblar på om tråkiga anekdoter och hur duktiga Cyrus är. Här finns också några korta featurettes om skapandet av musikvideon och hur en unge går runt på inspelningsplatsen för att se hur det går till på en filminspelning samt några bortklippta scener och en alternativ öppningsscen till filmen.