The Legend of Ochi

Det råder ingen tvekan om att Isaiah Saxons debutfilm är en fröjd för ögonen. The Legend of Ochi fullkomligen osar av estetik som för tankarna till 80-talet och filmer som E.T och The Dark Crystal, inte minst tack vare dess spektakulära praktiska effekter och en särpräglad estetik som onekligen får dess värld att kännas levande. Den fiktiva ön Carpathia där filmen utspelar sig är nämligen direkt trollbindande. Men ett vackert yttre är som bekant långt ifrån allt, och hur förtrollande dess yta än må vara så lämnar berättelsen och de ytliga karaktärerna dessvärre en hel del att önska.

I The Legend of Ochi får vi följa tonårsflickan Yuri som går emot sin far, här spelad av Willem Dafoe, när hon beger sig ut på en resa i det okända för att återförena ett skadat djur med sin familj. En lurvig liten tingest som likt Gizmo eller Grogu är filmens största benägenhet, en kriminellt gullig varelse som väldigt uppenbart är designad för att primärt fånga den yngre publiken.

Nä, någon vidare handling eller struktur finns här egentligen inte - där det mesta berättas som om det är en halvt ihågkommen dröm. Så det är väl kanske tur då att världen som resan går igenom är så mycket mer intressant, fylld av organisk mystik som bitvis är direkt hänförande. Miljöerna andas och lever, träden viskar sina hemligheter och när Ochis ögon blänker i skymningsljuset är det svårt att inte låta bli att baxna.

Evan Prosofsky, som även arbetade med The Lighthouse, badar filmen i kallt dagsljus och djupa skuggor, allt medan Saxon som med sin bakgrund inom musikvideoproduktion visar prov på sin kunskap. För Ochi har verkligen en otroligt stark visuell stil, där Karpaterna i Rumänien så klart gör en stor del av arbetet men där också användandet av klassiska matte paintings bidrar mycket till känslan. Vilken bitvis faktiskt kan liknas vid en Frazetta-målning som fått ligga ute i regnet lite för länge.

Men som tidigare nämnt, det spelar rätt lite roll hur förtrollande filmen är rent visuellt när berättelsen är så hopplöst förutsägbar och karaktärerna underutvecklade. Här finns ingenting som inte redan förtäljts av andra, mer kompetenta regissörer och resan ut i vildmarken känns väldigt bekant och saknar all form av djup. Här finns helt enkelt väldigt lite som engagerar, och trots att Helena Zengel gör en solid insats som tonårsflickan Yuri, så räcker den sparsmakade dialogen inte till.

Även den annars så briljanta Dafore känns bortslösad här. Hans roll som Yuris hårdföre far är endimensionell och det är väldigt tydligt att Saxon vill fokusera så mycket av filmen som möjligt på Ochi och dess relation till Yuri. Med väldigt lite utrymme för allt annat. Vilket i slutändan också får det att kännas som en lite halvbakad berättelse. För även om The Legend of Ochi är en fullständigt knock out när det kommer till världen och de effekter man använt för att bringa den till liv, så räcker inte detta för att tillfredsställa. Nostalgin känns en aning billig och berättelsen hindras från att nå sin fulla potential.

För den som uppskattar praktiska effekter och en unik estetik så är The Legend of Ochi väl värd att ge en chans. Likväl så kommer den med största sannolikhet att gå hem bland de yngre och med en speltid på 96 minuter är det hela relativt snabbt överstökat. Men om du likt undertecknad söker en lite djupare narrativ upplevelse så lär du dessvärre bli en aning besviken.