The Lone Ranger

Filmen:
Disney hade stora planer med The Lone Ranger. Den skulle bli den nya Pirates of the Caribbean; en fet och fertil kassako att krama mjölk ur. På papperet ser den också ut som en självskriven publiksuccé. Vi har Pirates-regissören Gore Verbinski i registolen, en halvknasig, översminkad Johnny Depp i en av huvudrollerna, en budget större än Greklands hela BNP, svulstiga actionscener, cowboys och indianer och barnvänlig slapstickhumor. Såhär i efterhand vet vi att den inte spelade in ens en bråkdel av sin budget. Att den tokfloppade på biograferna och hur alla storskaliga planer på en mustig följetong kasserades.

Betyder det att The Lone Ranger är en dålig film? Nej. Den är i allra högsta grad medelmåttig, men inte dålig. Historien om hur den godtrogne distriktsåklagaren John Reid teamar ihop sig med comache-indianen Tonto för att bekämpa laglösa och korrumperade makthavare i 1800-talets Texas är i sina bästa stunder ett ganska underhållande matinéäventyr med mäktiga miljöbilder och scener som får tioåringen inom mig att vilja trä på cowboyhatten och skjuta farmar med knallpulverpistol.

Tyvärr dras filmen ner av sina egna överdådiga produktionsvärden och sin längd på två och en halv timme. Man hade enkelt kunnat klippa bort 50 minuter (mest tröttsam buskiskomik och rena utfyllnadsscener) utan att tittaren egentligen skulle missa något. Det saknas även riktig kemi mellan huvudrollsinnehavarna och varken Johnny Depp som Tonto eller Armie Hammer som John Reid utstrålar någon karisma. Sistnämnda är så naiv under större delen av filmen att jag bara blir irriterad på honom.

Jag är också ruskigt trött på att se Depp spela putslustiga knäppgökar med femton lager smink. Det känns inte som att jag tittar på karaktären Tonto utan på Johnny Depp som spelar Johnny Depp. Lyckligtvis blir det aldrig lika tramsigt som i Pirates of the Caribbean. Jämfört med Jack Sparrow är Tonto en förhållandevis nedtonad karaktär med ett sorgligt förflutet som ibland (för sällan) tränger igenom och ger karaktären ett välbehövligt stänk av mänsklighet. Filmens bästa rollprestationer kommer annars från Helena Bonham Carter som tungt beväpnad bordellmamma och... John Reids häst.

The Lone Ranger tillför inget nytt till westerngenren utan är snarare en snuskigt påkostad best of-samling av allt som hör genren till. Som med många andra Disney-produktioner av den här kalibern så blir det tyvärr för förutsägbart och för utdraget. Visst, den är förvånansvärt brutal och stundtals ganska mörk (för att vara en Disney-produktion) men man vågar aldrig sticka ut hakan för långt och leverera något annorlunda, annat än i sminkningen. The Lone Ranger är som att åka en grymt påkostad åkattraktion som är så traditionsenligt bygg och lång att man längst vägen hinner nicka till flera gånger. Personligen gillar jag den dock mer än alla Pirates of the Caribbean-uppföljare tillsammans, men förmodligen säger det mer om hur mycket jag avskyr Pirates-rullarna än något om kvalitéerna i The Lone Ranger.

Bilden:
Som väntat av den här typen av blockbusterproduktioner är den visuella kvalitén riktigt imponerande, i synnerhet filmens mäktiga vyer och storslagna landskap som kommer till sin fulla rätt i knivskarpa 1080p. Bilden har formatet 2.40:1.

Ljudet:
Vi får ett utsökt DTS-HD 7.1 Master Audio-spår som verkligen sitter som fjädern i hatten (dålig ordvist, förlåt.) Jag har egentligen inga invändningar utan det bara att kapitulera för den grymma ljudmixen och hålla för öronen för alla explosioner.

Extramaterialet:
Förutom vanliga bortklippta scener, bloopers och easter eggs finns det tre minidokumentärer att gotta ner sig i. I Armie's Western Road Trip så får vi en guidad tur genom det sydliga USA av Armie Hammer. I Becoming a Cowboy får vi se hur skådespelarna svettas på träningsläger för att bli äkta cowboys och i Riding the Rails of the Lone Ranger ges en inblick i det omfattande järnvägsbyggandet inför filminspelningen.