The Machinist

34 kilo. Så mycket offrade Christian Bale för att kunna spela rollen som industriarbetaren Trevor Reznik i Brad Andersons psykothriller The
Machinist. Men så belönades han också med ett utseende som garanterat skulle få honom att smälta in i vilken vandrande pinne-familj som helst. Och det skulle visa sig behövas för rolltolkningen. För Trevor Reznik står verkligen på avgrundens brant. Inte nog med att han rasat i vikt och inte fått en blund under ett års tid. Han kombinerar dessutom sin skelettlook med att lida av vanföreställningar och hallucinationer. Märkliga händelser, som att folk är inne i hans lägenhet och sätter upp lappar när han inte är hemma eller att han tar en öl med en person som ingen annan kan se, avlöser varandra. Vansinnet kulminerar till slut när en av Trevors arbetskamrater mister sin arm på grund av hans vårdslöshet. Övertygad om att han är utsatt för en komplott förlorar Trevor det sista krampaktiga greppet om verkligheten.

Parallellt med att Trevor tappar taget så stärker regissören Brad Anderson sitt grepp om intrigen på ett övertygande sätt. Han levererar en småkuslig och gäckande thriller som pockar på såväl uppmärksamhet som engagemang. Bitvis gör han det med enkla medel och ett foto med restriktivt användande av färger där det mesta andas grått och metalliskt och regnet aldrig verkar vara långt borta. Även det Hitchcock-doftande soundtracket gör sitt till för att hålla nerverna på sträckbänken.

The Machinist är en eländig, hallucinatorisk och ganska svårtuggad film. Däremot är det inte speciellt svårt att se vilka filmer som Brad Anderson hämtat inspiration från. Fight Club, Pi och Memento är bara ett axplock av filmer som gjort liknande mentala djupdykningar i karaktärernas problemfyllda psyken. Och i just det prominenta sällskapet kvalificerar sig inte The Machinist, mycket på grund av att man får en distinkt déjà vu-upplevelse av att ha sett konceptet innan någon annanstans och den obligatoriska upptakten känns lite för samlad.

Att Christian Bale efter ansträngningen att ha gått ner 34 kilo inte skulle prestera efter maximal förmåga är en onödig oro. Tillsammans med Jennifer Jason Leigh ror han med råge iland uppdraget att fängsla, förbrylla och faktiskt roa även om skrattet sitter rejält långt inne ibland. Varnings-etiketten är genom hela filmen självlysande brandgul då rimligheten i att svälta kroppen på det sättet för en filmroll givetvis går att ifrågasätta. De Niros tjockmage i De Omutbara, Stallones plufsansikte i Cop Land eller Charlize Therons ansiktsmask av grillolja i Monster känns alla som enkla omställningar i jämförelse med vad Bale har offrat för att kunna spela Reznik. Att den visuella trovärdigheten ökat i takt med att kilona rasat råder det dock inget tvivel om. Någon anledning till oro finns det dock inte; musklerna är på plats igen lagom till nya Batman-filmen.