The Man from U.N.C.L.E

Filmen:
Jag kommer ihåg att jag brukade sitta och titta på Mannen från U.N.C.L.E när den gick på SVT under sena sommarkvällar på 90-talet. Mer på grund av bristande utbud och att det var kul att kunna vaka när man var helt ledig från skolan än att jag faktiskt tyckte om den. Därför kände jag aldrig någon större glädje när det stod klart att Guy Ritchie skulle ta sig an och ge nytt liv åt den gamla TV-klassikern efter framgångarna med Sherlock Holmes-rullarna.

Men den första trailern förändrade allt.

Projektet kändes plötsligt väldigt lovande med sin härliga 60-talsestestik och Henry Cavill som inte bara såg ut som en perfekt James Bond i rollen som specialagenten Napoleon Solo, utan också kändes betydligt charmigare än vad hans rätt träiga insats i Man of Steel lyckades förmedla. Trailern var så härlig att det inte gick att göra annat än att bara skrika vildsint av förtjusning, glädjedansa på plats och ringa in premiärdatumet på närmsta kalender med en klarröd färgpenna.

Tyvärr, så var trailern betydligt bättre än själva filmen.

Ritchie fångar visserligen upp tidsandan alldeles perfekt med en atmosfär som för tankarna till såväl Mad Men som Mario Bavas kriminellt underskattade Danger: Diabolik i en berättelse som många gånger känns som en gammal Bondfilm från 60-talet som aldrig såg dagens ljus. Men det blir aldrig särskilt spännande eller särskilt underhållande, utan puttrar mest bara på i ett rätt trögt tempo där Cavills charm håller uppe ångan i många scener och där Hammer sin hemska rysk-brytning till trots känns klockren som den ryska bjässen som motvilligt tvingas samarbeta med Solo.

Det är en tjusig liten bagatell som skulle mått så mycket bättre av en köttigare skurk än den bleka lyxhustrun som Elizabeth Debicki gestaltar och vars agenda är så luddig att det känns som att man råkat somna under viktiga delar av filmen och helt missat varför hon gör som hon gör. Faktum är att manuset känns så under långa stunder av berättelsen där karaktärerna åker omkring och gör saker i scener som i slutändan mest bara känns slumpmässiga utan att tillföra särskilt mycket av värde till handlingen.

Hugh Grant är härlig i sin lilla biroll och Vikander visar än en gång att hon är en av våra mest intressanta exporter för tillfället, men det är framförallt Cavill som gör filmen sevärd. Att Bondproducenterna valde att köra på Craig istället för Cavill (som var deras andraval) är förstås något som folket på Warner Bros jublar över i och med deras satsning på honom som Stålmannen, men för oss vanliga dödliga blir det här en plågsamt tydlig påminnelse om vad som kunde ha varit.

The Man from U.N.C.L.E är i slutändan en oerhört snygg medelmåtta med en strålande Cavill i huvudrollen som dessvärre faller på ett svagt manus, halvdant underhållningsvärde och en skurk som definitivt kvalar in på topplistan över de sämsta filmskurkarna på många, många år.

Bilden:
Bildmässigt finns det inte att anmärka på The Man from U.N.C.L.E är rasande elegant på Blu-ray med ljuvlig skärpa, färger som är så proppfulla av liv att de nästan kryper ut från TV:n och en svärta som konsekvent håller sig på mörka och fylliga nivåer genom hela föreställningen. Att vissa scener känns närmast blekta i sina kraftfulla ljusexplosioner (framförallt under festen hos skurken som Solo bjuder in sig själv på) beror inte på utgåvan, utan på Ritchie och fotografen John Mathieson som gett sig sjutton på att återskapa 60-talslooken till fullo.

Ljudet:
Det här Atmos-mixade ljudspåret är en enda lång kärleksförklaring till alla hemmabiofantaster med sina läckra hopp mellan diskreta panoreringar av mindre omgivningsljud till kraftfullare bombardemang under actionsekvenserna. Allt går i en perfekt symbios där dialogerna är klockrent uppfångade, musiken är perfekt mixad och där det inte sparas på basen när det väl behövs. Ett riktigt, riktigt bra ljudspår.

Extramaterialet:
Ett par kortare featurettes som inte lämnar några bestående intryck.