Star Wars och Marvel, två av Disneys mest värdefulla varumärken, har de senaste åren i princip kört slut på sig själva genom ett ändlöst flöde av streamingserier. Resultatet har blivit att alla utom de mest hängivna fansen stängts ute av överdrivet komplicerat världsbygge, kontinuitet utspridd över flera serier som The Book of Boba Fett och Ahsoka, ständiga referenser till tidigare verk och återanvändning av gamla karaktärer och idéer från sidoprojekt enbart för nostalgins skull. Ofta har det lett till produkter av tveksam kvalitet som inte lyckats väcka något större intresse - med ett stort undantag: Andor, tack och lov skapad så långt bort från Dave Filoni som möjligt.
Att den första Star Wars-filmen på sju år efter traumatiska Episode IX: The Rise of Skywalker (2019) skulle vara en fortsättning på en Disney+-serie lät i teorin som själva sinnebilden av Star Wars- och Marvel-problemet: en alarmerande brist på nya idéer. TV-serien The Mandalorian gick snabbt från att kännas som ett fräscht och spännande nytt sätt att uppleva Star Wars till att bli själva roten till problemet. "Mandoverse" var berättarmässigt segt och träskliknande, byggde alltför mycket på förkunskaper från tidigare animerade serier och lutade sig tungt mot dyrkan av nischkaraktärer som Cad Bane, Bo-Katan, Thrawn och hela gänget från Rebels för att kompensera för ofta platta visuella uttryck och trött regi - samma problem som präglade Obi-Wan Kenobi och Skeleton Crew.
Det finns en anledning till att många tittare hoppade av halvvägs genom The Mandalorian: Säsong 3. Folk ville se roliga berättelser i Star Wars-universumet, men de berättelserna var helt enkelt inte underhållande längre. Även de som höll ut gjorde det mest av nördig nyfikenhet kring världsbygget snarare än genuin entusiasm.
The Mandalorian and Grogu går upp på bio med den lägsta hypen kring en Star Wars-film någonsin. Den breda publiken har sedan länge tappat intresset och de mest trogna fansen är trötta och uttråkade. Därför är jag chockad över att jag inte bara tyckte att filmen var väldigt underhållande, utan också ser den som ett tydligt steg i rätt riktning för att återuppliva hela galaxen. Det här är inte den stora finalen efter sju år av splittrade streaming-berättelser riktade till hardcorefans, utan snarare en återgång till Star Wars mest grundläggande ingredienser - lättsam underhållning och äventyr. Ett slags nystart eller, med Hollywoods terminologi, en soft reboot riktad till en publik som ibland glöms bort: barn.
George Lucas har uppmärksammats flera gånger för att han en gång sade att han gjorde Star Wars, originalfilmen från 1977, för tolvåringar. Men när fansen blev äldre började de kräva större komplexitet och engagerade sig allt mer i de vuxnare sidoberättelserna i Expanded Universe - där edgy ofta förväxlades med moget berättande. The Mandalorian and Grogu är inte gjord för de fansen. Det här är en film för dagens tolvåringar, med ett papperstunt manus, väldigt enkla men effektiva känslomässiga teman och en enorm mängd actionscener.
Om du förväntar dig att filmen ska fungera som säsong 4 av serien, en fortsättning på karaktärsbågarna och mysterierna från tidigare säsonger och serier, kommer du bli rejält besviken. Här finns inga Skywalkers, inga Thrawns, inga Moff Gideons, inga Cobb Vanths, inga Snoke-kloner och inga "Glup Shittos". Alla dessa trådar ignoreras, kanske för att tas upp senare, eller kanske för att långsamt fasas ut. Insiderprofilen Daniel Richtman har nyligen till och med antytt att planerna på en film som skulle avsluta "Mandoverse", med Thrawn som Star Wars motsvarighet till Thanos, har lagts ner.
Det känns nytt och fräscht utan att kräva förkunskaper. George Lucas lär vara stolt.
Jon Favreau har vid flera tillfällen förklarat att filmen utformats som en fristående berättelse för unga fans som kanske upplever sin första Star Wars-film på bio. Det märks tydligt. Historien är extremt enkelt uppbyggd, från punkt A till punkt B och tillbaka igen, där Mando ger sig ut på småskaliga uppdrag precis som i seriens tidiga avsnitt. Handlingen utspelar sig mot bakgrund av Imperiets kvarlevor och den Nya Republiken, men väldigt lite sägs eller visas om detta. Fokus ligger istället på ett mycket begränsat antal karaktärer... och nästan ingen av dem är människor.
Vissa kommer att tycka att filmen är för enkel. Den vanligaste kritiken lär bli att den känns som ett två timmar långt TV-avsnitt, och det stämmer ganska bra. Vuxna tittare kommer sannolikt att önska sig en mer ambitiös berättelse med mer intressanta karaktärer, särskilt eftersom filmen missar möjligheten att återigen utforska galaxens grå antihjältar på samma sätt som Solo: A Star Wars Story gjorde 2018. Jon Favreau har verkligen tagit idén om att göra en barnfilm på fullaste allvar, för det här är utan tvekan en barnfilm. Antingen accepterar man det eller gör man inte det, men det är meningslöst att protestera mot det. Det här kanske inte är en film för dig, men det är inte en dålig film.
Det bjuds på oerhört mycket action
Att filmen är gjord för barn betyder däremot inte att den är tom eller saknar hjärta, som många andra moderna barnfilmer gör. Favreau lägger stort fokus på relationen mellan far och son mellan Mando och Grogu, vilket också alltid varit seriens kärna sedan första säsongen. Alla andra sidospår har egentligen varit sekundära. Mando själv utvecklas inte särskilt mycket under filmen, vilket också är förståeligt eftersom hans utveckling redan skedde i huvudserien - men Grogu får tillräckligt mycket eget utrymme för att verkligen förtjäna sin plats i filmtiteln, särskilt under en del av filmen som fungerar som dess emotionella ryggrad och ger mening åt allt oväsen före och efter.
Det finns inte många lugna stunder i en film som innehåller nästan ett dussin enorma actionsekvenser, men lyckligtvis vet filmen när den behöver sakta ner. I huvudsak är The Mandalorian and Grogu en lång sekvens av actionscener, och nästan alla involverar någon form av gigantiskt monster. Aldrig tidigare har en Star Wars-film lutat sig så mycket mot sina varelser; bortsett från en ganska anonym roll från Sigourney Weaver finns det nästan inga mänskliga karaktärer alls. Jeremy Allen White gör rösten till en intressant version av Rotta the Hutt, senast sedd som "Baby Jabba" i The Clone Wars-filmen från 2008, och Martin Scorsese gör rösten till en karaktär som ser ut som honom själv och dessutom är släkt med figuren från samma art som Favreau själv gjorde rösten till i Han Solo-filmen. Att jag ogillar "Mandoverse" betyder inte att jag själv inte är lite av en Star Wars-nörd.
En sak är säker: filmen vill verkligen inte göra någon besviken som kommit för actionscenerna. Här finns strider och slagsmål av alla möjliga slag - kanske till och med för många, eftersom det ibland kan bli lite tröttsamt - förstärkta av ännu ett fantastiskt soundtrack från Ludwig Göransson. Det Disney sparade in på skådespelare verkar de ha lagt på dockor, CGI och animatronics, inklusive en genuint fantastisk hyllning till klassiska praktiska effekter mot slutet.
Fortfarande en oemotståndlig stjärna.
Jag tror att The Mandalorian and Grogu kommer bli ännu en väldigt splittrande Star Wars-produktion, precis som så många före den. Inte på samma extrema nivå som Episode VIII: The Last Jedi, men de som gillar filmen kommer helt enkelt att uppskatta den, medan de som ogillar den sannolikt snabbt kommer glömma bort den. Nästan ingen lär bli vare sig överdrivet entusiastisk eller upprörd över att den existerar. Men många barn som inte bryr sig om vem Boba Fett är, än mindre vem Thrawn är, men däremot känner till Grogu - kommer sannolikt att älska filmen som sin första Star Wars-upplevelse på bioduken.
Trots att filmen knappt har något med Kraften, jediriddare eller Imperiet att göra är The Mandalorian and Grogu Star Wars i sin renaste form: ett gemytligt actionäventyr med hjärta, visuellt hantverk som verkligen förtjänar att ses på stor duk och en rörande relation mellan far och son, även om filmen ibland kan kännas oambitiös och lite blek.
Men om man skrapar lite djupare framträder den verkligt överraskande sanningen: den största överraskningen med The Mandalorian and Grogu är inte vad som finns i filmen, utan vad som saknas. Att den så villigt ignorerar all kontinuitet från Disney+-serierna och ersätter den med en lättsam och stundtals smått fånig berättelse är inte den billiga, lata och desperata marknadsföringsmanöver från Disney som vi alla trodde att filmen skulle vara, utan snarare ett djärvt och drastiskt försök att rädda en döende franchise genom att kapa allt dödvikt och återvända till grunderna innan man tar sats mot något nytt och spännande. Ibland kan ett steg bakåt också vara ett steg framåt.
Det kanske är att ta i att säga att The Mandalorian and Grogu har dödat det gamla Star Wars-universumet, men det är ändå roligt att tänka tanken, och för första gången på länge har jag faktiskt en bra känsla kring allt detta. Och ... är det en bra film? Jag tyckte ärligt talat att det var ett charmigt, spektakulärt, otroligt underhållande och okomplicerat äventyr, och jag längtar redan efter att se den igen.
