The Marvels

Ja, vad mer kan man säga om Marvels filmiska kollaps som alltså inte redan har sagts? Det är smärtsamt tydligt att Feige har förlorat riktningen för sina superhjältar sedan den pampiga Endgame-finalen, där varje Marvel-rulle sedan dess har stampat vatten i väntan på nästa stora event. The Marvels, uppföljaren till Brie Larson-rullen från 2019, var nog tänkt att vara en av de större pelarna med tanke på TV-serierna WandaVision och Ms. Marvel man tvingade i sig för att åtminstone hänga med i det skenande Marvel-tåget. Annat än en intresseväckande eftertext-scen finns det dock inte mycket att tala om, för Marvel förlitar sig på samma gamla mall när det istället behövs något mer nytänkande.

The Marvels är ett praktexempel på alldeles för många kockar i köket, där filmskaparna mest bekymrat sig för att spruta in så mycket ingredienser som möjligt istället för att hitta rätt balans. Även för en Marvel-fantast som gjort sin hemläxa kan det nämligen vara svårt att hänga med i intrigen och överförklarande sci fi-pladder, och humorn landar sällan som det ska. Är det någon här som hänger med i Kree-politiken längre? Det händer att man också checkar ut mentalt när CGI:n väl smeta över actionscenerna, då filmens hjältinnor bjuder på alla möjliga visuella gnistor med sina sprakande superkrafter - minus gnistorna mellan karaktärerna.

För en film där kemin mellan de tre hjältinnorna ju är en del av grundpremissen saknas det liv mellan figurerna. Det finns ett försök att förmänskliga Captain Marvel som visserligen uppskattas en smula. Det finns exempelvis ett antal scener som gör karaktären lite mer jordnära än den personlighetslösa robot hon spelade i föregångaren, men Larson känns så osäker och splittrad i rollen som världens starkaste kvinna att hon aldrig riktigt lyckas lyfta sina mer lättsamma och mer emotionella scener. Här är det istället Iman Vellani som fanatikern Kamala som lyckas charma allra mest. Av alla karaktärer är det hon som besitter mest personlighet och liv. Det, och de datoranimerade monsterkatterna som bjuder på filmens bästa scen till tonerna av Cats-musikalen.

Den största bristvaran i The Marvels är dock avsaknad på en riktig konflikt. Här var man exempelvis nära att skapa en splittring mellan Ms. Marvel och sin idol efter några tveksamma beslut från Captain Marvels sida, där man kanske kunde ha utforskat hur fansens fantasi spricker i mötet med den svåra verkligheten som hjältarna ständigt möter. Men nej, allt är väldigt varmt, och förstående, och förlåtande. Ja, det återigen finns ju en skurk som vill förstöra universum, men det är vardagsmat vid det här laget. Filmens emotionella konflikt kretsar istället kring Monica Rambeau och hur övergiven hon kände sig av Captain Marvel som barn. Inte särskilt starkt, med andra ord.

Man glömmer också snabbt bort att mycket av premissen kretsade kring hur Monica Rambeaus, Kamala Khans och Captain Marvels superkrafter blir sammanflätade och de byter plats med varandra mot sin vilja så fort de använder sina krafter. Det är en skoj premiss som också verkar glömmas bort av filmskaparna själva, då det blir mycket viktigare att stoppa antagonisten som jag redan har glömt namnet på. Det händer helt enkelt alldeles för mycket, och samtidigt alldeles för lite, för att något ska vara betydelsefullt i The Marvels. Det är knasigt, men också lite väl artificiellt för att man ska charmas helt och hållet. Nåväl, åtminstone är den inte särskilt lång (105 minuter), som många andra Marvel-filmer tenderar att bli.