The Matador

Jag avgudar filmer om yrkesmördare, torpeder, spioner och agenter och annat löst folk. Sådana som tjänar sitt levebröd på att ta kål på folk, stjäla viktiga dokument och duckar för pistolkulor medan vi andra sitter och irriterar oss på att vår favoritlimpa har tagits ut ur sortimentet. Jag ser Nikita minst en gång i månaden, myser åt Long Kiss Goodnight och har roligt åt Entrapment hur medioker den än är. Temat här i The Matador kändes med andra ord väldigt tilltalande på förhand. Vi möter en sliskigt mustaschprydd Pierce Brosnan som spelar Julian Noble, en torped som ifrågasätter den livsstil som hans jobb medfört. Han köper sex från prostituerade, dricker sig berusad, försöker ragga upp småflickor, dricker sig ännu mera berusad och är helt enkelt allmänt odräglig. Det tycker dock inte den välartade men otursförföljde affärsmannen Danny som Julians vägar korsas med på en bar i Mexiko. Det blir början på en hjärtlig men inte helt okomplicerad vänskap, framförallt inte när Julian börjar involvera Danny i sitt yrkesmördande.

The Matador är en udda tillställning. Inte udda som David Lynch eller surrealistisk som Luis Buñuels filmer, men den hinner tangera de allra flesta genrer i filmlexikonet vilket dels gör den svårkategoriserad men även vag ifråga om vad som egentligen är tänkt att uppnås. Inledningsscenen, ackompanjerad av den klassiska The Jam-låten A Town Called Malice, antydde en smart och rapp hitman-historia men i slutändan tycker jag inte att man klarar av att leverera vad som påbörjades. Främst faller det på att jag har svårt att fatta sympati för karaktärerna eller tycka att Julian är cool. Hans irriterande personlighet är så klart en bidragande faktor men även det faktumet att han är en skam för yrkeskategorin där han springer omkring i sina fula gulbruna kläder och inte hade mäktat med att döda en fluga om den så var nedsövd och fasttejpad.

Men The Matador är inte utan kvaliteter, absolut inte. Jag gillar sättet man skildrat Mexiko på; färggrällt och skönt myllrande till skillnad från det stela och smutsiga porträtt som filmer med Traffic i täten bjudit på. Notera även den utstuderade men snygga klippteknik i scenen där Julian ska låtsas döda den äldre mannen på tjurfäktningsarenan där man växelklipper mellan själva tjurfäktningen och låtsasavrättningen på ett symboliskt sätt. Vart man hamnar i betygsättning beror på hur man väljer att betrakta filmen. Som en småhumoristisk historia om manlig vänskap och uppvisning i udda personkemi flyter den på likt den tequila som avnjuts i filmen. Som cool och dialogpräglad actionthriller är den dödsdömd och en hänvisning till Kiss Kiss Bang Bang är härmed utfärdad istället.