The Matrix Reloaded

Den första filmen pumpade nytt blod i science fiction-genren på flera sätt. Den kosmiska konspirationsteorin blandat med de idag ivrigt imiterade specialeffekterna gjorde tillsammans med en hel del välkoreograferad kung-fu The Matrix till något mycket märkvärdigt. Bröderna Wachowski är nu efter fyra års väntan tillbaka med uppföljaren som spelades in parallellt med science-fiction-sagans tredje kapitel och jag måste säga att jag är mycket besviken.
Filmen tar vid precis där den första slutade. Keanu Reeves axlar givetvis återigen rollen som den numer fulländade Neo, datanörden, jesus för folket i den verkliga världen. När Neo, Morpheus, Trinity och vänner nu inser att de bara har 72 timmar på sig innan en jättearmé dödsbringande maskiner kommer att invadera Zion och dess invånare påbörjas en krampaktig kamp mot klockan. Deras kamp för frihet måste givetvis utspelas i The Matrix, ett betydligt mer spretigt, tråkigt och ointressant ställe än sist, tyvärr.

Matrix Reloaded är en dålig uppföljare i något som ursprungligen verkade bli en lovande trilogi. Bröderna Wachowski tycks ha drabbats av storhetsvansinne efter den första filmens succé och hela den här andra delen tycker jag känns som en lång och jobbig specialeffekt utan substans. Manuset känns oengagerande trots föregångarens perfekta blandning mellan stencool action och fantasieggande science fiction. De välkoreograferade slagsmålen som kännetecknade den första filmen är här utdraget överrepeterade till den gräns då allt ser ut som småkurr och flera gånger övergår de till helt datoranimerade jättesekvenser som mer liknar det medelmåttiga Enter the Matrix-spelet.

Hela den första timmen känns som en enda stor transportsträcka där löjliga Lambada-scener i Zion och dåligt levererade repliker, kärlekstrams och felplacerade skådespelare (Jada Pinkett någon?) mixas till en enda stor, grumlig soppa. När Morpheus kliver upp i talarstolen och iklädd en vinröd aftonklänning skriker ut ett av de larvigaste filmtalen någonsin känns Reloaded som sämst och jag sitter och skäms i TV-soffan. Det blir dock bättre men ytterst marginellt även om motorvägsscenen är cirka 20 minuter ren och skär kärlek. Som helhet är detta en väldigt svag mellanfilm som, tyvärr, bäddar för en ännu tamare avslutning på Matrixtrilogin.