
En Stephen King-film anno 2008 känns lite som ett permanentat hår knappast speciellt tidsenligt eller vitalt utan man blir mer fascinerad av att det fortfarande existerar. Ungefär så. 1408 som kom häromåret var förvisso riktigt, riktigt bra. Fast den hade ju en ytterst stabil skådisensemble att falla tillbaka på. Därför kändes det på förhand väldigt otippat att det skulle bli The Mist som skulle ta på sig ansvaret att gå in och live upp skräckgenren efter att den smutsat ner sig med Saw, Hostel och annan tortyrporr under några år.
Filmen inleds med att ett rejält oväder drar in över det lilla samhället där David bor med sin lilla son och fru. När åskvädret väl bedarrat kommer en märklig dimma över havet som fångar familjens uppmärksamhet. Men inte mer än att David och sonen tar bilen in till livsmedelsaffären för att lagra upp med mat och invänta strömavbrottet som ovädret förde med sig. Det visar sig att halva byn tänkt samma sak. Väl inne i affären tätnar dimman utanför och det står snart klart att dimman är det minsta bekymret utan problemet snarare ligger i vad dimman döljer för något.
Och vad är det då dimman döljer? Jo Cloverfield-aktiga monster som gör sitt bästa för att sätta skräck i gruppen som barrikaderat sig i affären vilket leder till att vi får Flugornas Herre-symptom där personerna börjar intrigera för att rädda sitt eget skinn. Och mitt i allt har vi bindgalen religiös tanta som inte är sen med att utropa domedagen. Ungefär som den kristna fanatikern i Silent Hill ni vet. Och nu har jag nämnt både Silent Hill, Cloverfield och Flugornas Herre och visst är det så att The Mist är lite av en mix mellan de tre filmerna. Carpenter-fans vill förstås även lägga till rysarklassikern The Fog med tanke på de uppenbara temalikheterna.
Är det något bra då? Ja för sjutton, det tycker jag. Frank Darabont är inte på något sätt ovan vid King-filmatiseringar utan har tidigare regisserat kritikerhyllade filmer som Nyckeln till frihet och Den gröna milen. Vad han framförallt lyckas med här är att han drar ut det som alltid varit Kings starkaste kort; levandegöra småstaden och dess invånare till den grad att den nästan blir en egen aktör i filmen.
Med sitt skickligt successivt stegrande tempo och suggestiva stämning är The Mist ungefär så bra som man hoppats men inte trott. Sedan spelas det över och överdrivs på sina håll och kanter där saker görs mer uppenbart är vad som är nödvändigt, framförallt när det gäller Jehovas-typens värvning av medlemmar. Sedan är skådespelet är på sina håll inte helt klockrent. Men omdömet blir ändå positivt och The Mist är en film som gör sig utmärkt vid den mörka årstiden och ett gäng vänner. Dessutom är slutet riktigt "trevligt" vilket blir ytterligare plus.
Utgåvan från Noble är en ganska trevlig sådan med kommentarspår av regissören himself, borttagna scener men framförallt innehåller det ett samtal med Stephen King vilket alltid är intressant. Överlag en bra utgåva men den amerikanska är en 2-disc som även ger en möjligheten att se filmen i en svartvit version så det är en ekonomisk fråga vad man väljer.