The Mortal Instruments: Stad av skuggor

Filmen:
Det sägs att man inte ska döma hunden efter håren. Vid första anblick utlovar filmens fodral två plågsamma timmar av märklig goth-fantasy-action och nu i efterhand vill jag påstå att ibland är första intrycket också det rätta. Vi befinner oss i en värld av ondska, där skuggjägare försvarar mänskligheten mot demoner i en kamp som ständigt måste utkämpas. Mitt femtonåriga jag tänker "Shit, va coolt!", men idag är jag inte lika lättimponerad.

Stad av skuggor är baserad på första boken i bokserien The Mortal Instruments, skriven av Cassandra Clare och filmen innehåller allt man kan förvänta sig av en fantasyrulle och saknar därför originalitet. Det finns inget som gör mig direkt förvånad och det känns som en sämre version av Twilight-filmerna. Vi har Clary (Lily Collins, dotter till Phil Collins) som slits mellan två killar som representerar olika världar. En är den omtänksamma och trogna vännen Simon (Robert Sheehan) och den andra en skuggjägaren Jace (Jamie Campbell Bower) som är svår och hemlig men som ändå har en känslig sida. Under första kyssen fick skämskudden komma fram. En passionerad kyss i ett vackert växthus med dramatisk musik följt av ett sprinklersystem som gjorde dem alldeles blöta och fnissiga. Detta följs av svartsjuka och onödigt spydiga kommentarer - ett klassiskt triangeldrama i sann tonårsanda.

Det är tyvärr ingen stark skara med skådespelare som är samlade. Collins gör ändå en stabil insats som den förvirrande men tuffa tonårstjejen Clary, men får mig inte att känna att jag egentligen bryr mig om hennes öde. Hennes färd intresserar mig inte och min nyfikenhet faller istället mer på mamman som spelas av Lena Headey, som tyvärr inte har så stor plats i just denna filmen. Campbell Bower som ska spela den hunkiga och lite hemliga skuggjägaren känns lite för emo för sitt eget bästa och för mig blir han plågsam att titta på.

Filmens budget återspeglas i specialeffekterna som många gånger är snygga. Det finns en del demoner som jag tycker är riktigt obehagliga och välgjorda, men som däremot inte riktigt känns som att de hör hemma i just denna berättelse. Jag tänker bland annat på en liten flicka i vit klänning som har döden i blicken. Även om demoner i alla dess slag har en stor roll i filmen, hade denna sötnos passat bättre i en ren skräckfilm. Jag gillade henne.

Sammafattningsvis var detta lite väl mycket tonårs-fantasy för min smak. Och jag är ändå en sucker för Twilight-filmerna, även om skådespelarinsatserna där inte heller är något att hurra för. Jag tror säkert att jag hade kunnat fastna i The Mortal Instruments som bokserie, men som film gick det inte hem hos mig. Film nummer två produceras i skrivande stund och det finns säkert en hel del tonårsfans som längtar ihjäl sig, men de får se filmen bäst de vill utan min närvaro.

Bilden:
Förutom att färgerna och svärtan i de mörkare scenerna känns lite bleka, bjuds du på en detaljrik och klar bild i övrigt. Bilden har formatet 2.35:1.

Ljudet:
Vi har ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår till vårt förfogande och det var oftast stabilt. Basen är tung och fyllig när den behöver vara det, men det var inte alltid som ljudet var perfekt. Det fanns tillfällen då det kändes något obalanserat.

Extramaterialet:
Som i de flesta extramaterial bjuds du på flertalet intervjuer där filmteamet hyllar varandra och skryter över hur bra allt gick. Förutom detta finns det även ett gäng bortklippta scener som man kan gotta sig i om man vill.