The Mother (Netflix)

Under många, långa år har de allra flesta filmentusiaster hamrat in mantrat att Netflix egna filmproduktioner är renodlat, koncentrerat skräp. Med tanke på att jag verkligen gillade The Irishman, Roma, I'm Thinking of Ending Things, Beast of No Nation, Bright, Marriage Story samt Klaus - Var jag och har jag aldrig varit beredd att hålla med. Men jag har ändrat mig. Nu är jag redo. Jag byter härmed sida, officiellt. Efter att ha plågat mig igenom Murder Mystery 2, Naked, The Last Thing He Wanted, Hillbilly Elegy, Thunder Force, Sandy Wexler, Hubie Halloween, The Bubble, The Wrong Missy, Glass Onion, Me Time för att inte tala om den senaste av dem; The Mother - är jag omvänd. Netflix egna "originals"-produktioner är för det mesta vedervärdiga.

The Mother är en iskallt stenhård actionthriller där en gravallvarlig Jennifer Lopez gestaltar en till synes odödlig, obeveklig CIA-spion och före detta spec ops-sniper vars ofödda barn rödmarkeras av någon slags extra elak falang av den mexikanska kartellen. Mamman (eftersom hon saknar namn i den här filmen, så cool och framförallt mystisk är hon) föder det lilla flickebarnet, ger bort till adoptivföräldrar och sätter sig sen iklädd moderiktig pälsparka gjord på finaste fejkmink i en stuga i Alaska. I 12 års tid. Hon äter sitt egenfångade hjortkött, sminkar sig febrilt där ute i den karga, frostiga ödemarken och skrämmer bort hungriga varghonor bara genom att blänga på dem.

Men! Allt står inte rätt till på hemmaplan. Den nu 12-åriga dottern Zoe sitter löst efter att tidernas mest hämndlystna superskurkar grävt fram hennes riktiga identitet och detta gör att Mamman måste slita sig från vargflirtandet, fejkminken och fjällstuge-sminket för att åka in till Washington DC, sätta sig på huk på toppen av ett centralt parkeringsgarage och börja knäppa de tatuerade, skinnjackeklädda hejdukarna för brinnande livet. Det som sker därefter beskrivs av Netflix själva som en "iscool katt-och-råtta-lek på liv och död" medan jag mest bara skulle vilja kalla det för renodlat, rekorderligt, koncentrerat trams.

Till att börja med är trovärdigheten i karaktärerna och då primärt Lopez superspion lika med noll. Manuset skrivet av Spartacus: Blood and Sand-författaren Misha Green är så gränslöst dåligt uttänkt och så tafatt i sin logik och motivation att det ibland är utmanande att inte gapskratta åt de mest "täta" och "spännande" scenerna. Redan inledningsvis, under de första två minuterna, känns The Mother som en slags McGruber-doftande sketch som parodierar filmer som Bourne och Taken då skurkarna mejar ned en hel stab med FBI-fältagenter för att få tag i en fängslad Mamma men innan Lopez karaktär plockar upp ett vapen och gör motstånd, slänger hon sig ned på huk för att med ett limstift pussla ihop skotthålen i bröstet på FBI:s mest tvålfagre hunk till förhörsledare (de fula gamla gubbarna i sedvanligt trista, svarta kostymer får inget lim inte), detta för att han måste leva vidare - Då han blir gudfar till hennes bortadopterade dotter.

Grundpremissen med en topptränad lönnmördare som lärt sig mota undan sina känslor för att mer effektivt kunna avrätta andra människor, men som stöter på ett barn som lär han/hon komma i kontakt med sig själv igen - Är inte ny. Tvärtom. Den är lastgammal och när det har gjorts på rätt sätt, kan det vara hutlöst effektivt och gripande. Kolla bara på Tony Scotts alldeles briljanta remake på Man on Fire. The Mother är mer eller mindre baserad på samma story med den rätt markanta skillnaden att ingenting fungerar. Absolut ingenting. Karaktärerna är bedrövliga. Dialogen löjeväckande. Actionsekvenserna fasansfulla och barnskådespeleriet från 17-åringen som avser att spela 12, beklämmande ihåligt och dåligt. Jlo är dock sämst, här. Hon tar i så otroligt hårt för att spela hård, tuff, kall, mordisk, dödlig att det blir löjligt och det finns inte en sekund av den här filmen som jag tror på, eller som liksom griper tag och gör att jag som tittare känner mig investerad.