The Negotiator

Filmen:
Samuel L. Jackson och Kevin Spacey, två av det sena 90-talets allra största stjärnor på vita duken drabbade samman i F. Gary Grays The Negotiator från 1998. Att para ihop två av de populäraste skådespelarna är det äldsta marknadsföringstricket i filmbranschen. Vem vill inte se två eller flera giganter göra upp i en dyr film liksom. Det kanske mest lyckade försöket är Michael Manns grymma Heat med Al Pacino och Robert De Niro, en redig kvalitétsfilm men bara för att två kompetenta skådespelare är med är det ingen garanti för succé.

Samuel L. Jackson spelar den väldekorerade gisslanförhandlaren Danny Roman som blir oskyldigt anklagad för korruption. De planterade bevisen staplas på hög och Danny ser ingen annan utväg än att ta gisslan i polishuset och försöka rentvå sig. För att göra det vill han att den lika slipade gisslanförhandlaren Chris Sabian (Kevin Spacey) ska sköta jobbet och samtidigt ta reda på vilka som försöker sätta dit honom. Men då poliser själva är inblandade i härvan har de en tuff utmaning framför sig.

När The Negotiator kom var den rapp, tight och snygg för sin tid men idag känns den bara som vilken dussinrulle som helst. Hade det inte varit för att Samuel L. Jackson och Kevin Spacey var med skulle inget filmbolag ens fundera på att släppa den på Blu-ray, inte ens under pistolhot. Korrupt-polis-temat gör inte saken bättre. Ett idag mer uttjatat koncept får man leta efter. Regissören F. Gary Gray lyckas inte göra The Negotiator till något mer än en platt och förutsägbar dussinaction. Det oinspirerande regiarbetet kombinerat med ett lövtunt manus med oförlåtliga logiska luckor irriterar.

Jag ogillar förutsägbara filmer. Efter att ha sett ett gäng actionfilmer genom åren kan jag efter bara några minuter i detalj beskriva hur de flesta actionfilmer kommer utforma sig, scen för scen. The Negotiator är tyvärr en av dem. Det som räddar filmen från ett totalt bottennapp är det finfina skådespeleriet. Den rappkäftade Samuel L. Jackson gör det han är bra på fast Kevin Spacey tycker jag går på tomgång. David Morse gör en godkänd insats som den ivriga insatsledaren Beck och även Paul Giamatti är sevärd. Men The Negotiator har så många andra brister att filmbetyget inte räcker till mer än en femma.

Bilden:
För att vara en tolv år gammal film behöver inte The Negotiator skämmas för sig. Att jämföra DVD-utgåvan med Blu-ray-versionen är som dag och natt. Bilden har tagit femton steg upp på kvalitétstrappan med oerhört bättre skärpa och dynamik. Den är även ruggigt detaljerad och speciellt ansikten och kläder har en detaljnivå som gör även många nyare filmer avundsjuka. Färgarbetet kan jag inte heller klaga på, rent och snyggt. Även svärtan är fyllig och detaljerad. Filmen presenteras såklart i 1080p med VC-1 kodec och formatet är 2,4:1.

Ljudet:
The Negotiator dök upp i en tid då DVD började bli populärt och kraven på ljudkvalité höjdes. Fler och fler biografer utrustades med flerkanalsljud och imponerande ljudmixning blev en viktig faktor. Även The Negotiator fick smaka på hög ljudbudget och ett Dolby TrueHD-ljudspår får äran att leverera ljudet. Det är en trevlig bekantskap med pondus, härlig dynamik och kristallklar, välplacerad dialog. Surroundkanalerna används flitigt och övergångarna är smidiga. Även basen brakar på emellanåt så det står härliga till.

Extramaterialet:
Det enda som erbjuds i extramaterialväg är två korta gäspiga featurettes. Den första är en standard-variant med klipp från filmen samt intervjuer med skådespelarna. Den andra är något längre och handlar om filmens inspelningsstad, Chicago.