The Place Beyond the Pines

Filmen:
Det finns mycket att tycka om i Blue Valentine-regissören Derek Cianfrances senaste film The Place Beyond the Pines. Det är ett stämningsfullt och bitvis gripande drama där Ryan Gosling gör ännu en strålande tolkning av en människa som inte direkt slösar på orden och med en briljant Bradley Cooper i rollen som nybakad polis som korsar Goslings väg med långtgående konsekvenser som följd.

Men samtidigt som det finns mycket att tycka om i The Place Beyond the Pines, så finns det dessvärre desto mer att ogilla. Cianfrances berättargrepp att fördela filmen i tre olika historier fungerar allt annat än smidigt. I filmens inledande berättelse får vi stifta bekantskap med Handsome Luke, en våghalsig motorcykelstuntman som livnär sig på att resa runt med ett tivoli, vars liv förändras när han får veta att han blivit pappa efter ett one night stand året innan. För att kunna försörja sonen börjar Luke råna banker, men våghalsigheten och oförmågan att förstå när det är dags att sluta sätter Luke i stora problem. I denna första akt träffar Cianfrance rätt på de flesta punkterna. Det är engagerande, gripande och med skådespelare som verkligen får en att köpa det som sker på skärmen. Inte minst Gosling som verkligen äger varenda scen han medverkar i.

Men redan i filmens andra akt börjar problemen hopa sig. Fokus läggs på Coopers karaktär Avery Cross som försöker leva med de val som han gjort i samband med ett polisingripande mot Luke, men också hur han kommer i kontakt med en korruption inom poliskåren och känner sig tvungen att göra någonting åt det. The Place Beyond the Pines går snabbt från att ha varit förtrollande till att kännas rätt så medioker i samband med att fokus skiftas från Gosling till Cooper. Inte för att Cooper är dålig. Tvärtom. Han gör en riktigt bra insats som en människa fylld av inre konflikter. Men storyn känns mest bara som en trött blandning mellan Cop Land och egentligen valfritt annat korruptionsdrama som man redan sett minst 60 gånger förut.

Fast det är egentligen ingenting mot hur medelmåttig, för att inte säga usel, The Place Beyond the Pines blir i den avslutande delen av filmen där vi kastas femton år fram i tiden. Två ungdomar kommer i kontakt med varandra på en skola. De börjar umgås och hamnar snart i trubbel när droger kommer in i bilden. Relevansen till resten av storyn? De unga killarna är söner till Goslings respektive Coopers karaktärer. Det hade säkerligen kunnat bli en intressant avslutning, om det inte vore för att ärkesopan Emory Cohen med sin wigger-jargong är så pinsam att titta på att det svider i ögonen så fort killen försöker sig på någon form av skådespeleri. Dane DeHaan från Chronicle gör marginellt bättre ifrån sig, men lyckas inte göra den avslutningen till någonting annat än en enda lång gäspning varvat med en rad olika irritationsmoment.

The Place Beyond the Pines hade definitivt vunnit på att köra ett mer rakt och okomplicerat berättande med fokus på den första akten som är filmens starkaste kort. Jag hade gärna sett att man drog ut på det hela och i samma veva minskade den trötta Cop Land-delen från filmens mitt samt helt utelämnade den bedrövliga avslutningen.

Då hade filmen förhoppningsvis varit lite mindre medelmåttig än vad den är nu.

Bilden:
The Place Beyond the Pines har ett medvetet lite skitigt utseende med brus och annat som får den att kännas filmiskt på ett gammaldags sätt. Det är alltså inte BD-utgåvan som visar på bristande kvalitet när bilden inte alltid är knivskarp, utan helt enkelt ett medvetet val från filmskaparna. Med det sagt, så ser The Place Beyond the Pines riktigt bra ut med läckra färgåtergivningar där filmens många gröna toner verkligen sticker ut, stark svärta och med en hyfsad detaljrikedom i de flesta scenerna.

Bilden har formatet 2.40:1.

Ljudet:
Här levereras ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår som egentligen bara kommer igång under filmens högljudda motorcykelscener, annars är det en ganska fronttung historia där dialogerna förvisso är välmixade och där den ljuvliga musiken låter strålande i ljudbilden, men som i slutändan känns något platt och tråkig.

Extramaterialet:
Här finns ett kommentarspår med filmens regissör som är förvånansvärt intressant att lyssna på där han pratar om valet av fotograf (en gammal krigsfotograf) och hur han gått till väga för att krama ur de bästa ur skådespelarna i deras respektive roller. Synd bara att filmen inte riktigt lever upp till Cianfrances fina hyllningar i kommentarspåret. Förutom det finns ett par bortklippta/förlängda scener samt en bakom kulisserna-featurette som klockar in på ynka fem minuter.