The Raid: Uppgörelsen

Filmen:
Det är lika bra att säga det på en gång. The Raid: Uppgörelsen är ännu en asiatisk slagsmålsfilm med allt vad det innebär. Vi snackar filmer som skulle få videovåldsmotståndarna i början på 80-talet att skrikvomera i kör. Någon vidare utvecklad handling bjuds det sällan på utan här får våldet tala. Men vem behöver handling egentligen? Onödigt mellanspel. Det som skiljer The Raid: Uppgörelsen från de andra är att den är från Indonesien. Ett land som sällan omnämns i filmsammanhang.

Mitt i den Indonesiska slummen ligger ett höghus som styrs med järnhand av gangsterbossen Tama och hans hejdukar. Huset agerar frizon åt samhällets värsta bottenskrap och är en svidande nagel i ögat på poliskåren. De bestämmer sig för att skicka en grupp tungt beväpnade poliser för att en gång för alla rensa bort patrasket våning för våning och sätta dit Tama. Polisens främsta vapen är Rama (Iko Uwais), en fruktansvärt dödlig fighter som dessutom har en gravid fru som väntar på honom. Ingen hjärngympa-handling direkt som ni märker.

Det är uppenbart att regissören Gareth Evans inte brytt sig nämnvärt om att smycka ut filmen med en vettig handling. Men vad gör det när målgruppen är UFC-knarkande martial artsfans som äter och sover slagsmål. För slagsmål bjuds det på. Fantastiskt välkoreograferande sådana dessutom. Att se Iko Uwais med flera flyga runt med frenetiskt vevande knytnävar och kasta runt varandra som om de vore vantar är som att se en våldsam balett, fascinerande i all sin elegans. Fast för en som inte riktigt fastnat för martial arts blir det lite tjatigt när slagsmålen närmar sig femminuterssträcket med till synes samma slag och sparkar om och om igen.

Slagsmålselegans i all ära men jag kräver lite mer av manus och handling för att jag ska få ut något av den här typen av filmer. Tyvärr har inte The Raid mycket att bjuda på mellan slagsmålsscenerna. Det blir bara transportsträckor med tråkiga karaktärer och krystad dialog. Skurkarna är också rätt bleka och den där spöa-skiten-ur-fanskapet-nu-då känslan kommer aldrig. The Raid: Uppgörelsen är till för dig som diggar martial arts och ser handling som ett onödigt avbrott.

Bilden:
Med sitt snabba tempo och användandet av handkamera blir det automatiskt inte helt perfekt alla gånger. I de lugnare momenten kryllar det av detaljer och skärpan är fin men när det hettar till far kameran fram och tillbaka och fokuseringen hänger inte riktigt med. Filmen är något mörk och färgerna nedtonade vilket kan göra det svårt med skärpan. Men i stort sett får The Raid: Uppgörelsen klart godkänt på bildsidan. Filmen levereras på en BD50 med AVC-kodec och formatet är 1,78:1. Med andra ord fyller du hela skärmen med härlig non-stop benknäckaraction.

Ljudet:
DTS-HD Master Audio-mixen i The Raid: Uppgörelsen levererar på många fronter. Dialogen är klar som sig bör och varje slag känns i bröstkorgen, förstärkt av den tunga basen. Men surroundkanalerna har inte utnyttjats till sin fulla kapacitet och får bara vara med spontant här och där. Som en liten bonus får vi även höra det i film välanvända Wilhelm-skriket.

Extramaterialet:
Inget extramaterial.