För mig har skräckgenren försökt vända ut och in på sig själv lite för frekvent de senaste tio åren. Ända sedan Blair Witch revolutionerade det vi kallar för "läbbig film" för 20 år sedan har det funnits något slags måste för mången filmskapare inom denna genre att försöka uppfinna hjulet - på nytt. Och just därför är det skönt med en film som skiter i originalitet eller med att försöka bryta genretypiska konventioner eller nyskapa i form av märkvärdig dramaturgi, utan istället bara slungar fram en skräckupplevelse så typisk och så klassisk att man som tittare helt enkelt bara kan stänga av hjärnkontoret och njuta.
The Ritual utspelar sig i "norra Sverige" men vi som bor här ser direkt att den inte är inspelad i Norden, ens. mest troligt norra Skottland, eller Irland.
Och Netflix-exklusiva rysaren The Ritual är en sådan film. Till punkt och pricka. Den följer en lastgammal mall och gör inga särskilda försök att nyskapa. Istället är det full fokus på karaktärerna som trots bitvis bristande skådespeleri är riktigt välskrivna och trovärdiga. Storyn tar sin början under en öldränkt utekväll där de vuxna polarna Luke, Phil, Hutch, Dom och Robert hinkar i sig bira på den lokala pubben. På väg till nästa partyställe stannar de till på en liten spritbutik men medan de väljer vodkasort rånas stället och Robert blir ihjälslagen på kuppen, detta medan bästa kompisen Luke fegt gömmer sig bakom en av butikens hyllor, livrädd. Ett halvår senare är vännerna på väg till norra Sverige för att fjällvandra och väl där sprida sin kompis aska högt upp på en fjälltopp, en resa som visar sig bli något helt annat än vad kompisgruppen hade förväntat sig.
Scenen då Luke gömmer sig för rånarna är en mycket tät och lyckad sådan även om komikern Rafe Spall ärligt talat inte är någon vidare skådespelare.
David Bruckner regidebuterade med The Ritual men har en förhållandevis gedigen resumé gällande just skräckrullar då han skrivit bland annat Siren, Southbound, VHS samt The Signal. Filmen är baserad på en bok skriven av Adam Nevill och även om det finns ockultism, mardrömmar, tortyr och allmän dödsplågan inkluderat i denna film handlar den i slutändan om lojalitet och förlåtelse, något som vissa i kompisgruppen verkligen kämpar med. Detta medan fegskiten Luke gör allt för att försöka förlåta sig själv för att han inte försvarade sin vän där den där förödande natten. Tematiken är enkelt upplagd, förutsägbart tydlig och här konstlar Bruckner aldrig till det. Samtidigt är han aldrig för uppenbar i sitt berättande även om en del av dialogen kanske skriver tittaren lite väl mycket på näsan.
Kompisgängets lojalitet sätts på prov under en mardrömsfärd genom en blodfylld sekt-skog.
Under kompisgängets fjällmarsch stöter de på patrull i form av en skadad fotled och tar beslutet att gena genom ett massivt skogsparti, något som slutar i renodlad tragedi. Det bor nämligen en minst sagt otäck sekt där ute i de svenska skogarna som dyrkar ett fornnordiskt väsen och det handlar för grabbarna om att försöka överleva, enbart. Fotot är vrålsnyggt och uppbyggnaden väldigt atmosfärisk. Musiken är dessutom klockren och i slutändan är The Ritual lika läbbig som klassiskt fräsch. Jag har sett mycket skräckfilm på Netflix (pratar här om deras original-produktioner) och skulle nog säga att detta helt klart är en av deras bästa.