The Skin I Live In

Filmen:
Vad. Var. Det. Jag. Just. Kollade. På?

Punkterna mellan orden är nödvändiga för att verkligen fånga upp känslan av att ens ögon spänns upp allt mer ju längre filmen fortskrider, men framförallt för känslan av förvirring som infinner sig i en ens kropp efter att man tittat på The Skin I Live In. Pedro Almodovars hyllade tokfilm där Antonio Banderas spelar galen kirurg som sysslar med minst sagt ljusskygga experiment är ett enda långt mindfuck fylld av knepiga scener som kommer få dig att känna dig såväl smutsig som allmänt förvirrad.

Men jag gillade den. Åtminstone till och från. Den första halvan av filmen är väldigt upp och ner med några riktigt platta fall som gör att man är farligt nära att fingra på stoppknappen. Jag tänker framförallt på hela biten med den förlorade sonen som dyker upp i en tigerdräkt och tar för sig lite väl mycket i huset. Det är scener med halvdana skådespelare som testar ens tålamod rejält. Men sen, ungefär halvvägs in i filmen, tar saker och ting en intressant vändning och resten är något av det sjukaste som jag sett på många år. Otäckt, obehagligt och samtidigt ömsom fascinerande, ömsom äcklande när det kommer till de rent psykologiska aspekterna kring vad Banderas karaktär har för sig. Grafiskt är den ganska snäll med ytterst sparsamma mängder blod, istället är det karaktärerna som lockar fram obehaget med sina handlingar.

The Skin I Live In är definitivt inte något för alla. Många kommer avsky den redan från första början, men jag hoppas att ni åtminstone ger den en chans. För även om nu de inledande 45 minuterna i mångt och mycket är riktigt ruttna med märklig logik och allt för lösryckta scener, så tar den sig efter halva filmen är passerad. Då blir det hela en nervig, obehaglig och ganska spännande historia där Almodóvars filmspråk är vansinnigt läckert (det är det i och för sig genom hela filmen) och Banderas är riktigt bra i huvudrollen. En skum, men intressant film som gör ett bra jobb med att överraska och förvirra tittarna.

Synd bara att den inte höll hela vägen.

Bilden:
Bildmässigt är The Skin I Live In en ren fröjd att titta på med sina fantastiska färger som känns fylliga och levande samt en skärpa som håller sig på ruggigt bra nivåer genom hela filmen. Men det är svärtan som verkligen imponerar med en underbart mörk och tung svärta som levererar storartat ifrån sig när det kommer till detaljarbete och hur skuggorna behandlas. Smuts, banding och annat elände lyser helt med sin frånvaro i den här fullkomligt briljanta transfern.

Bilden är i kodad i AVC och har formatet 1.85:1.

Ljudet:
Inget märkvärdigt alls, men det här DTS-HD Master Audio 5.1-spåret gör ändå ett hyfsat jobb utan att glänsa. Dialogerna är bra uppfångade, medan surroundeffekterna känns något sladdriga och sparsamt använda. Det finns ingen riktig precision att tala om och oftast ligger ljudeffekterna placerade i fronthögtalarna. Musikinslagen är både upp och ner med några partier där mixningen känns alldeles för hög. Överlag en okej ljudupplevelse, men inte mer än så.

Extramaterialet:
Inget.